Fångad av Lust – Vildmarksflickorna

© Tove Birkeland Brandt 2013

Det är en vinterkall dag i den lilla byn och Cecilia drömmer om solen, att få bada topless igen och om sin väninna Aila.

  En kall vind väcker hennes sinnen, hon känner kölden bita i kinderna och drar jackan hårdare om sig, fast egentligen borde hon väl vara van det här nu eftersom hon bott här i iskalla fjällvärden i flera år. Något som kommit sig av en flykt undan fördömande, där ingen längre kunde hålla hennes val av kärleksförhållande emot henne, där hon var fri och kunde ha sin egen erotiska zon utan besvärande tolkningar.

  Hennes mamma tålde helt enkelt inte hennes läggning och själv hade hon inte upptäckt den förrän hon mötte Aila på badstranden i Alicante.

  Det hade brunnit i hennes inre vid åsynen av denna gestalt, hennes långa vackra ben, en minimal bikiniunderdel och de stora fylliga brösten som hon hade släppt ut i det fria och som guppade så inbjudande för varje steg hon tog. Hon hade stirrat och Aila hade känt det, vänt sig om och lett mot henne, hennes plutande läppar log faktiskt emot henne.

  Stegen hade fört henne ned till strandkanten där hon gick vidare ut i havet för att svalka sig, lät kroppen uppslukas av havets vackra och smeksamma vågor.

  Cecilia hade försiktigt rest sig upp från solsängen för att gå ned till stranden, hennes mamma hade tittat upp från boken.

  ”Jag tar mig ett dopp, ” hade hon sagt innan hon sakta tog stegen ut på den varma sanden, det hade brunnit under fotsulorna och hon hade inte alls sett så graciös ut som hon velat.

  Blicken letade efter Aila, fångade henne. Just där och då hade känslorna väckts och de fanns fortfarande kvar inom henne, hon var kär i en flicka som hon inte visste någonting om.

  Hon sjönk sakta ned i det ljumma vattnet, lät det smeka kroppen, njöt. Lät vågorna driva henne ut mot Aila som plötsligt befann sig alldeles intill henne, en hand stoppade henne,

  ”Be careful dont go to far”, men bröt hon inte på svenska när hon talade. Cecilia hade svarat på svenska

 ”Tack”

 Aila skrattade, ”Så du är från Sverige” hade hon sagt innan det släppte helt och de babblade i munnen på varandra som om de alltid känt varandra.

  Från den stunden där och då hade det inte gått att skilja dem åt. Cecilia log vid minnet som for förbi, kände åter kölden och ökade på stegen för att komma till bussen.

  Hennes vackra Aila, så lyckligt lottad hon var som fann kärleken i henne, att ödet förde dem samman den gången och nu väntade hon där hemma. Hon hade äntligen kommit hem, kände sig hemma.

  Hennes mor hade vänt henne ryggen helt då hon kommit på dem med att ha sex i rummet på hotellet, skrikit och gapat åt dem.

  Varit fullständigt tokig.

 Cecilia visste att hon förväntat sig små barnbarn som skulle springa över golven, små plagg som hon talat om att sy och sticka när det blev dags, hon visste att det ögonblicket av het kärlek hennes mor tagit del av i dörröppningen spräckte moderns drömmar för all framtid.

  Men det här var ju hennes liv och hon njöt, hon njöt av att känna Ailas händer över sin kropp, att känna hennes mjuka lena hud mot sin, tungan som smekte de toppande bröstvårtorna.

  Modern hade slagit igen dörren, och hon kunde fortfarande se det tårdränkta ansiktet som lämnade dem, besvikelsen som stod skriven i det åldrande ansiktet.

  I sin enfald hade hon faktiskt trott att modern skulle ändra sig om hon träffade Aila och lärde känna henne, men för modern var hon någon som förstört dotterns liv, hennes liv och klarade inte av att se dem ihop, vägrade acceptera den kärlek som uppstått.

  Cecilia packade ihop sina saker, tog Aila vid handen och så gav de sig av till Ailas hem i Ammarnäs, de satte sig på tåget och Cecilia har inte brytt sig om att vända om sedan dess. Hon bytte storstadspulsen mot fjäll liv och fiske och hon trivs med det. Bussen stannade och dörren åkte upp.

”Ammarnäs”, sa hon.

  Chaufören nickade på sitt alldeles sävliga sätt som de alla gjorde här uppe, tog pengarna och gav henne kvittot i retur. Hon traskade bakåt i bussen, ville sitta långt bak, hade alltid gjort så. Varför visste hon inte, kanske var det en känsla av att ha kontroll.

  Hon log och slog sig ned vid förhöjningen över bakhjulen, lutade sig bakåt, lät handen smeka jackfickan, trevade efter ringasken. Den låg där hon lagt den, kände hur det spirade inombords, de skulle förlova sig och det skulle anordnas fest för dem i byn.

  Ailas mor var glad och sa att hon nu fått två döttrar i stället för en.

  Cecilia backade tillbaka i tankarna, tänkte åter igen på sin mor och på stadslivet, jämförde det med sitt nya liv här uppe.

  Reflekterade över att det kändes konstigt att man inte kunde acceptera ett homosexuellt förhållande i den så kallat upplysta staden men att man gjorde det här i den lilla samebyn i Ammarnäs, mitt i vildmarken där det för henne hade varit mera rimligt att man sparkat bakut direkt. Här, tänkte Cecilia är det ju viktigare med män och kvinnor för byns överlevnad.

  Men ingen hade höjt på ögonbrynen, ingen fördömde. De hade varit hjärtliga och välkomnat henne i familjen.

  Aila hade varit stolt, visat upp henne för alla hon kände och småpojkarna i byn kastade lystna blickar efter dem båda trots vetskapen om att de var flator.

   Cecilia var faktiskt en stolt flata, hon tittade ut genom fönstret, snart framme där hon skulle hoppa av från bussen, gjorde sig redo.

  La handen på ringklockan, lät bussen rulla vidare mot hållplatsen och tryckte till strax innan och bussen saktade ned för att stanna helt.

  Aila väntade på henne, en stor mössa på huvudet dolde nästan halva ansiktet och ett stort välkomnande leende på läpparna med en öppen famn för att greppa henne, då hon äntligen kunde hoppa av bussen.

  Hjärtat som bultade allt kraftigare i bröstet, beröringen som hon längtade så efter, snart skulle hon få känna henne intill sig.

  Så sprack hon upp i ett leende

   ”Jag har dem”.

  Hon slet upp asken med de fina gnistrande ringarna och visade upp dem, solen fick dem att glittra extra. Aila såg ut som ett litet barn som just fått en stor gottepåse.

  ”Men du får allt vänta”, retades Cecilia och slog igen asken och stoppade den tillbaka i jackfickan.

 De tog varandras handskklädda händer och började gå bort mot byn, modern väntade dem med en rejäl middag, en gryta på grönsaker och renkött, potatis och bröd, det skulle bli en lång dag.

  ”Jag är så glad att du är hemma, längtade efter dig i natt, dina händer, det var tomt utan dina mjukt smekande händer”.

 ”I kväll Aila, slickar jag upp dig i en himmelsk brygga”, skrattade Cecilia för att ge svar på tal.

  Aila blev allvarlig för en stund,

  ”Jag är så ledsen att din mamma inte delar vår fina stund idag, att du bara har oss. Hon borde förstått att du är viktig, att du borde gått före hennes avoghet”.

  Cecilia sträckte ut handen, smekte Ailas kind. ”Det är hennes förlust, inte vår. Att fördöma kärleken och begära regler efter sina egna behov, hon hör inte hemma i vårt liv. Jag älskar dig Aila”.

”Och jag älskar dig, min fina flicka.”

  Det gnistrade vackert i de små förkrympta björkarnas grenar, marken glimmade. En flock renar betade intill dem helt oberörda av deras närvaro. Solen stod högt och den värmde en aning och fjällen såg extra inbjudande ut just denna glädjens dag.

  ”Pappa är på fjället med skotern”, Aila pekade på en lite fläck långt borta i synfältet.

 ”Där”

”Tror han är på väg tillbaka i så fall, ser ut som pricken blir större”, skrockade Cecilia.

 Aila slog henne lätt över armen, sedan fortsatte de att gå mot kåtan.

  ”Tror nog jag har listat ut vad vi får i förlovningspresent”, log Aila.

  ”Tala om”

   Cecilia kände sig upprymd, nyfiken.

  ”Jag har sett en ny kåta, så jag tror vi får en egen kåta att bo i ”.

  Vilken omställning hon varit med om egentligen, från lägenhet till kåta. Från normal till homosexuell.   

  Varför tänkte hon så?

 Normal, hon var väl normal. Vem bestämde hur det skulle se ut? Naturen, jovisst men sedan fanns det väl alltid avfällingar inom allting, eller hur? Tankarna vandrade.

  Aila knuffade på henne.

  ”Vad tyst du blev. Är det någonting som är fel?”

  ”Nej, förlåt. Jag började tänka”.

  ”Skryt, det luktar bränt i hela samebyn”, nu log hon.

  De var framme och Aila lyfte dörren åt sidan, lät Cecilia kliva in först och slank sedan efter själv.

  Det var varmt inne i kåtan, modern rörde i grytan och det doftade gott.

  ”Sitt kära barn, sitt”, hon daskade med handen i kuddarna bredvid sig.

  Cecilia gick henne till mötes, gav henne en stor kram innan hon slog sig ned. Aila följde hennes exempel.

  Modern som hette Mirja öste upp mat på två tallrikar och sträckte över dem.

  ”Se så, ät nu.”

 ”Du är en fantastisk kock” berömde Cecilia henne. ”Min mamma köpte mest färdigmat”, fortsatte hon sedan i ren reflex.

 ”Lilla flicka”, Mirja tittade på henne innan hon fortsatte. ”Jag är så ledsen att din mamma inte tycker om Aila, att ni inte blir accepterade. Det är kärlek, hur kan man fördöma kärlek?” Hon såg ledsen ut då hon talade.

  ”Jag vet inte, varför hon gör så eller kanske för att hon redan skapat sig en bild av det som hon trodde skulle ske. Hon trodde jag skulle ge henne små barnbarn. Gifta mig i kyrkan med en man, för henne är det onormalt att älska en kvinna”.

  Mirjas kinder dränktes av tårar, ”onormalt, du är min flicka nu. Du kan alltid komma till mig”.

  ”Gråt inte Mirja, jag är lycklig här med er allihop, med Aila. Jag älskar verkligen din dotter. Vi ska vara lyckliga idag. Jag är lycklig, min mor är inte saknad.”

  Aila greppade hennes hand och tryckte den hårt, lyfte den mot sin mun och la läpparna mot dess ovansida och kysste henne mjukt.

 ”Ät nu barn, ät”, avbröt Mirja dem och vände sig om för att fortsätta sina sysslor.

”Jag har gjort i ordning era klänningar, mössorna, ni får klä er med tradition denna dag”, hon gick undan, tog något i sin hand och gick fram till Cecilia.

  ”Se, här jag har en liten gåva till dig”, hon pressade ned ett sölv i handen på Cecilia och förklarade att det skulle sitta i halsen på hennes klänning.

  ”Det har tillhört Ailas mormor, sedan mig och nu är det ditt”, sa Mirja högtidligt.

  ”Tack, jag vet inte vad jag skall säga”.

  ”Säg då inget, bara känn i ditt inre”. Mirja log med hela sitt väderbitna ansikte, ögonen var fyllda av kärlek och ömhet inför de två flickorna.

  En iskall vindil trängde in i kåtan, Pietro kom hem från fjället.

Ailas pappa var klädd i bruna skinnbyxor, riktiga renskinnsskor och en stor pälsjacka som han drog av sig då han kom in. Hans ansikte var fårat av allt utomhusarbete, han var liten till växten och hans ben krummade. Han brukade skrocka om att de blivit så krokiga genom att han färdades på en skoter jämnt, fast egentligen var det jämnt nyss han köpt den, tidigare hade det varit ren och släde som gällt.

  Nej, nog var han en tvättäkta same alltid, tänkte Cecilia då hon tittade på honom.

  ”Sätt sig Pietro, så kommer jag med mat”, beordrade Mirja.

  ”Är allt klart nu”, frågade hon och Pietro nickade mellan tuggorna.

  ”Vad är det som är klart?”, frågade Aila nyfiket.

  ”Försök inte säga att du inte sett kåtan? Det är er förlovningspresent, ett eget hem. Pappa Pietro har byggt upp den med eget skinn”, hon lät så stolt på rösten då hon talade.

  Cecilia och Aila tittade på varandra, sedan började de båda gråta av lycka.

  ”När ni flyttar ihop, får ni sköta ert eget hem och jobba. Tänkte faktiskt att Cecilia kan lära sig bereda skinnen”, fortsatte Pietro men avbröts av Mirja.

 ”Älskade Pirjo, det kan vi ta i morgon inte den här dagen, det är flickornas dag. När ni alla ätit klart kanske ni vill gå och titta på er kåta? Pietro följer med er om ni vill dit”.

  De båda skyndade på att äta upp, ville se, ville känna in atmosfären, ville få ett ögonblick i ensamhet med varandra.

 Upprymda, längtansfulla för att inte säga en aning kåta, en spridande värme, en kittlande känsla av förlösande spred sig mellan dem.

 Aila ville känna Cecilias mjuka händer egga henne igen, smekas till extas, ville komma i hennes armar. Det hade gått en hel natt utan henne och hon höll på att bli tokig, kroppen värkte av ömhet. Tanken fick bröstvårtorna att dra sig samman och toppas.

  ”Kom då flickor”, sa Pietro som fått på sig den stora jackan igen och stod redo att gå.

   De kom fort upp på fötter, tackade för maten och gjorde sig redo att se sitt nya hem.

”Passa på att vila lite om ni vill, det blir en lång kväll när gästerna rasar in”, Mirja blinkade åt dem.

  De greppade varandras händer och följde hack i häl på Pietro, tacksam över att han byggt upp den en bra bit från de andra kåtorna ända uppe vid klippfoten, det var en vacker plats han valt ut åt dem.

  ”Tack Pietro.”

Han tittade på Cecilia och nickade till svar.

  Lilla rara gubbe, tänkte Cecilia då de stegade vidare uppför backen till deras hem.

  Aila klämde hennes hand, hårt och viskade åt henne att hon skulle få jobba så fort hennes far lämnat dem.

Lovar du, mimade Cecilia tillbaka och kände förväntan som byggdes upp ju närmre de kom.

  ”Framme, då så välkomna hem. Jag hoppas ni kommer trivas här”, sa Pietro och lät för första gången lite osäker på rösten.

 Cecilia gick fram och kramade honom, som svar. Han hade lagt ned mycket arbete och mycket pengar för att de skulle få det bra. Ett litet slott, deras slott.

  Ögonen glittrade av glädje på dem båda.

  ”Jag lämnar er nu så får ni vila lite innan Mirja kommer med kläderna. Jo, jag bar in vatten och elden får ni ta över och föda nu, ved har ni där”, sa han pekande och log med sitt väderbitna ansikte.

  Hett hungrande efter varandra slängde de av sig kläderna och började smeka varandra så fort Pietro lämnat dem, små fina rörelser för att väcka upp de innehållna känslorna, låta dem komma ut i det fria. Själaberöring, smekningar som lyfte hjärtan till guppande små båtar i kärlekens hav.

Lätta fingertoppar, knappt snuddande vid huden, som fjädrar svepande sakta för att egga, reta och stimulera.

  ”Snälla, gumman” skrek Aila av välbehag, ”jag blir tokig.”

  ”Nej, ligg stilla. Bara ta emot nu”

  Cecilia ville ge henne en riktig förlovningsupplevelse, de var ett par och Aila var hennes kvinna. En kvinna hon ville ge det bästa av sig själv, hon hade gett upp sitt gamla liv för henne och hon var värd varenda sekund av det.

  Smekningarna fortsatte, Aila vred sig upp mot henne mötte hennes fingrar då hon närmade sig skötet, njöt av beröringen, lät ljuden undslippa munnen, visade och till sist lät hon det ske, bara lät det komma utan krav på att ge någonting tillbaka.

  ”Underbara Cecilia”, hon sa det med ömhet i rösten, när hon sakta rest sig upp på armbågen efter, böjde sig mot Cecilia och kysste henne. ”Tack.”

  Det hördes ljud utifrån och de båda flickorna skyndade att få på sig kläderna igen.

  Aila hoppade runt för att komma i de tajta jeansen och hann precis innan svärmoderna Mirja tittade in.

  ”Hej flickor, jag har era klänningar här”, hon bar på ett stort bylte i sin famn. ”Så fint ni har det, jag har inte sett det än Pietro har fått hålla på själv”, sa hon med stolthet i rösten. ”Men ni vet det blir bara det här året ut sedan flyttar vi in i huset, det finns gott av avskildhet för er där också”, hon log.

  ”Huset?” Cecilia såg frågande ut.

  ”Hahaha, inte trodde du väl att vi vanligtvis bodde så här även om vi gjort det ett par år nu”, Mirja log stort.

  ”Jo.”

  ”Men, jag trodde du visste att Pietro och hans bror bygger ett stort hus längre in mot Ammarnäs centrum där vi skall bo, tre olika lägenheter så ni kommer få en egen.”

  ”Jag har inget sagt till Cecilia, hon såg ut att behöva det primitiva ett tag”, skrockade Aila till svar.

  ”Kul, så ni har gått runt här och roat er över mig och mitt oförnuft?”

  Aila smekte hennes kind.

  ”Inte alls, älskade hjärtat men det har varit en rolig prövning att se om du klarade av vildmarkslivet eller om du helt skull tröttna och fara tillbaka till storstadslivet och överge mig.”

  ”Nej, små flickor inte börja bråka nu, tänk på vilken dag det är?”, ”Vill ni ha hjälp med klänningarna eller hjälper ni varandra.”

  ”Vi klarar oss mor”, sa Aila snabbt.

  ”Tack Mirja.”

  Cecilia log ett bländvitt leende mot Mirja som log varmt tillbaka mot henne innan hon drog sig tillbaka ut från kåtan, stannade upp i öppningen. ”Då ses vi om en stund flickor. Vi har gjort ordning i stora festlokalen, tyckte det var lika bra att hyra bygdehuset för kvällens fest.”

  Det blev alldeles tyst då hon gått, en varg hörde yla långt borta.

  ”Jag tror jag kommer sakna alla ljuden”, bröt Cecilia tystnaden med att säga.

  ”Om du menar vargylet och den piskande vinden kommer du alldeles säkert att få höra den igen, vi kommer ju inte sluta gå ut i naturen för att vi flyttar till en riktig bostad.”

 Cecilia, vände sig mot byltet Mirja lagt på fällen, vecklade upp färggranna klänningar. ”Vem är din?”

  ”Den här”, pekade Aila. ”Mitt sölvsmycke sitter redan på plats där.”

Cecilia beundrade den vackra klänningen som nu var hennes, drog med handen utmed tyget. Aldrig i sin vildaste fantasi hade hon kunnat drömma om att hon en dag skulle stå klädd i en riktig samedräkt för att förlova sig med en kvinna.

Hon snurrade runt mot Aila. ”Det är otroligt”, utbrast hon.

  ”Vad är det som är otroligt”, frågade Aila.

  ”Vi, det här. Livet. Herregud jag är så otroligt lycklig.”

Aila svarade inte, orden var överflödiga just nu, hennes vackra flicka för hon såg verkligen ut som en liten sprallig flicka när hon dansade runt med klänningen i sin famn.

  ”Nej, ska vi sätta på oss och gå ned. Kan tro de väntar på oss.”

  Cecilia stannade upp, kände av allvaret i rösten. ”Hjälper du mig?”

  Hon drog snabbt av sig de andra kläderna och fick sedan Ailas hjälp att komma rätt i klänningen, att snöra livet och att få på sig de vackra strumpbyxorna och de toppiga skinnstövlarna. Brösten kom till sin rätta i klänningen och Aila kippade efter andan då hon tittade på henne.

  ”Gud du är vacker, du passar verkligen i en samedräkt.”

  Cecilia rodnade för första gången och tänkte på hur mjuk den kvinnliga kärleken är, inte för att hon haft någon direkt relation med män, bara smek och pussar men det kändes aldrig bra och deras händer hade aldrig kommit i närheten av Ailas trumvirvlande fingrar, utan kunde mest liknas vid hårda och klumpiga försök.

  I sin tidiga debut hade hon inte alls förstått att hon var lesbisk, hon hade som alla andra flickor försökt vara pojkarna till lags, men hela känslan av felaktighet funnits där som ett erotiskt fängelse. Något man gjorde, men som man egentligen inte ville.

  Hon väcktes upp från tankarna då Aila snurrade runt och ropade, ”Ser det bra ut?”

  ”Du är helt underbar.”

  ”Har du ringarna?”

  ”Här”

  ”Redo? Då går vi”, sa hon och drev undan skynket som dolde ingången.

  Om någon sett dem nu skulle de säkerligen pekat och sagt, ”Titta på de två sameflickorna.”

  Cecilia log vid tanken, hennes fantasi var det absolut inget fel på och Aila hade sagt åt henne att skriva en roman. De hade skrattat och sagt att de kunde hjälpas åt. Aila hade föreslagit att den skulle heta ”Vildmarksflickorna.”

  Nu gick hon faktiskt och sög på den karamell hon fått, bildligt talat. Tankarna hade väckts om att verkligen skriva en roman om deras underbara kärlek i vildmarken.

  Aila greppade hennes hand, höll den hårt i sin. ”Nu flickan min släpper jag dig aldrig mer”, sa hon och spände sina svarta ögon i Cecilias blå.

  ”Så underbart, lovar du.” skrockade Cecilia tillbaka och nästan dansade fram vid sidan av Aila.

 De fortsatte gå mot bygdegården där facklorna hade tänts utanför, det spelade musik och man kunde redan på utsidan höra att folk som kommit var festsugna och i det ögonblicket kunde Cecilia känna ett stygn av sorg över att hennes mamma inte var där för henne. Varför kunde hon inte förstå?

  Trappan upp var lövad med små vildbjörkar och det gav ett sött uttryck, fast Aila kunde känna att det var synd att de kapats ned, men så vände hon sig snabbt mot Cecilia.

  ”Redo tjejen?”

  Som en scout på ett scoutläger svarade hon ”Alltid redo.”

  När de slog upp dörren möttes de av glada ansikten, väderbitna och fulla av uttryck. Vackra, så underbart vackra tänkte Cecilia då hennes blick letade sig fram bland alla samlade. Personen bredvid Mirja fångade hennes ögons intresse, där stod hennes mor.

  Hon hade kommit för att fira dem.

  Aila log mot henne, ”Glad nu?”

 ”Oja, hur lyckades ni med det?”

  ”Kärlek Cecilia, kärlek.”

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Marielles våta dröm

Marielle hade lagt sig ned i det vajande gräset.  Det luktade av ängsblommor och fjärilar kom lekande förbi hennes ansikte.

  Hon knipsade av ett grässtrå. Ett ax, stoppade det i munnen och tuggade. Tittade upp mot molnen som rörde sig i en vag hastighet. Solen värmde.

  Hennes kinder hettade och hon visste inte om det var från solens strålar eller från de inre känslor som gav sig uttryck i hennes kropp. En ilande känsla hade slagit rot. Hon lät händerna sakta smeka över sin kropp. Drog upp tröjan och smekte de små toppiga brösten. Njöt.

  Hon hade alltid drömt om att ligga så här. Drömt om att man skulle ertappa henne i hennes lidelse. Se på henne, vilja ha henne.

  Nu låg hon här på ängen och njöt av sina fingrars underbara klaverspel då de spelade över hennes kropp, kände hur det savade till i underlivet. Blundade, gav sig hän.

  Sakta knäppte hon upp shortsen, drog dem nedåt. Lät fingret ta en ritt ned mot vulvans upphöjning, leta sig in i skåran och smeka ömt på klitoris. Ett stön undslapp hennes läppar.

 Det var så skönt att hon inte längre kunde ligga stilla, hon vred sig upp mot fingret. Ville känna mera. Ville komma.

  Tänkte så på mor och far. Om de hade sett henne nu skulle hon låsas in. Deras kristna syn förbjöd henne denna njutning, den var en synd. En synd som skulle straffas.

  Hon skrattade till och tänkte, ”om ni bara visste.”

  Hon lät även den andra handen vara med i leken. Lät sig berusas av känslorna som brusade runt i hennes kropp, att sex med sig själv kunde vara så skönt, det bubblade i hela kroppen och sinnet lättade. Flög som fåglarna en sommardag, kvittrande, fritt.

  Hon böjde sin kropp upp mot handen, krävde mera. Ville mera.

  Sommarvinden smekte hennes hud som knottrades lätt, bröstvårtorna som stränade och drog sig samman som små alptoppar. Alldeles mörkröda. Så vackra.

  Hon var vacker.

  Hon kände hur hon närmade sig klimax, några fler beröringar så skulle hon komma. Ville skrika. Skrika högt men bet sig hastigt i läppen så ingen skulle höra henne, sedan kom hon i en explosiv orgasm. En känsla som förvandlade kroppen, kastade henne bortom all sans. Skönt. Det var verkligen underbart att ligga här och förflyttas till det hettande paradis som uppstod i kroppen. Hon gav klitoris ännu ett par smekningar.

  Kroppen skälvde, tog henne ut på ännu några vågor innan det hastigt mojnande och försvann.

  Förnöjt, låg hon kvar i det höga gräset som kittlade henne, ömsom stack hennes hud. Ett leende. Öppnade ögon, gröna ögon som tittade upp mot skyn. Leende läppar.

  Håret böljade sig om hennes huvud. Det liknade änglars vingar, en vacker axblond färg. Hon var naturligt blond.

  Hade fått lite sommarfräknar i ansiktet. Charmigt tyckte många. Själv hatade hon dem. Hennes läppar var fylliga och hade en vacker rosa nyans utan vare sig läppstift eller läppglans. Ansiktet var avlångt men på något sätt fylligt och gav henne ett romantiskt utseende.

  Måsvingarna brukade hon raka så att de separerades, ögonbrynen trilskades med att växa samman. Men det hade de inget för.

  Marielle kände sig trött, slöt ögonen. Kände något krypa på henne och kastade sig upp då hon såg att det var en spindel. Hastigt viftade hon med händerna för att få den att försvinna, drog upp byxorna igen. Borstade av sig gräset i det samma som hon hörde sin mors klingande stämma ropa hennes namn.

  ”Marielle, Marielle.”

  ”Här, kommer.”

  Skuttande for hon fram på åkern, små lätta men hoppande steg för att ta sig snabbt framåt.

  ”Vi ska äta”, sa hennes mor med en stämma som nästan lät lite sur.

  Säkert för att hon hållit sig undan, Marielles tankar vandrade iväg.

  Man ansåg att hon skulle jobba hela tiden, hjälpa till. De kallade henne odugling bakom hennes rygg. Marielle ruskade av sig den negativa känslan som detta gav. Det var ju hennes liv.

  Nog styrde hon väl över sitt eget liv. Hon skulle flytta. Rymma.

Finna drömprinsen.

  Faderns stämma väckte henne ur dagdrömmeriet. ”Tvätta händerna:”

  Hon nickade som svar och ilade mot tvätthon för att tvåla in sig.

  Varför var dom alltid så griniga ?

”Du kan väl ta och hjälpa din mor med sysslorna. Det vore väl inte för mycket begärt att du gör någonting annat än ränner runt”, muttrade fadern.

  Marielle suckade. Så var det igång igen.

  Bråk, dessa ständiga bråk. Hon kände sig trött.  Ville inte mera nu. Hon var myndig. Hade rätten att välja själv.

  Kände sig som en fånge i deras hem. Kvävande mörka känslor som tog över i hennes liv. Enda bandet var ju att de var far och mor. Känslorna fanns inte där, hade egentligen aldrig funnits.

  De talade inte med varandra. De kramades inte. Ingen beröring alls.

  Marielle tyckte om att beröras, men de var kalla. Hårda, det var en skam.

  ”Stå inte där borta och pjoska, sätt dig”, fortsatte fadern.

  Hon skyndade mot bordet och slog sig ned, tittade med frånvarande blick. En sommarbukett prydde bordets mitt.

  Hennes mors verk. Den var fylld med blåklockor, förgätmigej, hundkex, små rosa blommor som hon inte visste namnet på och prästkragar så klart. Hon fäste blicken på en av prästkragarna och räknade inom sig. Rymma, stanna, rymma. Det sista bladet sa åt henne att fly.

  Nu visste hon, att fly var det enda rätta.

  Modern sträckte henne en tallrik fylld med mat. Inte ens mat får man lägga upp själv, kanske man skulle ta för mycket, tänkte Marielle.

Med sänkt huvud tittade hon mot tallriken, gröna bönor, sås, stek och två små kulpotatisar låg utspridda på den gamla naggade kökstallriken.

  Vilket jävla fult porslin. Grått och uttjänt. Kan de inte unna sig det minsta lilla, tänkte hon innan hon stack gaffeln i den lilla potatisen som rullade undan och fortsatte ut på bordet.

  ”Bordsskick”, ropade fadern raskt och slutade äta sin mat.

  ”Förlåt, det var inte meningen. Potatisen rullade iväg”, försökte hon förklara i det samma som hon reste sig för att hämta disktrasan.

  ”Har du letat upp något jobb för sommaren?”

  ”Nej far, jag har ett jobb men just nu har jag semester.”

  ”Semester”, fnös fadern föraktfullt. ”Det har du väl jämnt.”

  Modern tittade med beklagande ögon på henne som för att be om ursäkt för fadern, men tyst. Hon visste. Behövde själv en semester. Men gud förlåte henne att tänka så.

Alla fortsatt sedan att äta i tysthet som att inget hänt vid det lilla köksbordet.

  Marielle kände tårar tränga på inombords. Varför hatade de henne?

  Allt hon hade var sina våta drömmar, de gav henne liv. De gav själen positiv energi. Hon drömde sig bort till känslan på åkern innan hennes mor ropat in henne.

  Befrielse, ett ord för allt hon kände.

  Hon smålog utan att inse det.

  ”Vad är det som är så trevligt?” Moderns nyfikna stämma med ett uppfodrande om svar.

  ”Vad?”

  ”Du log, vad är det som är så kul?” Modern försökte konversera, men Marielle slöt sig genast.

  ”Inget, det var inget.”

  Gud måtte hon slippa detta snart. Hon måste bort, bort från dem och deras galna bojor. Kände sig som en oskriven slav i deras hem. Så mycket förväntningar, så mycket måsten. Tvång. Allting byggde på tvång.

  När hon hade sällskapat med Fredrik, hade de varit så nedlåtande att han till slut gett upp och dragit sig bort från henne, trots att han bedyrat att han älskade henne. Marielle hade sörjt detta länge. Hans glada skratt, hans roliga berättelser. Hur de kramat om varandra, deras kärleksmöten.

  Hon saknade den fortsättning hon trott skulle komma, men som förvann genom föräldrarnas försåt.

  Det var ju inte så att hon bodde inne hos dem, hon hade tagit över lillstugan som en gång i tiden varit en drängbostad. Inrett den efter bästa förmåga. Skapat ett hem.

  Men föräldrarnas gudstro tog över allting och de hade krävt mer eller mindre av Fredrik att de skulle gifta sig.

  Fredrik var inte mogen för ett sådant beslut så han bröt upp. Sist hon hade sett honom var då hon varit in till staden. Han hade gått arm i arm med en vacker flicka och de hade tittat förälskat på varandra.

  Nåja, tänkte Marielle min tid kommer.

  Hon tittade ut genom köksfönstret som skulle må gott av en riktig tvätt, det var lika grått som miljön här inne i köket. Fattigt inrett, då överflöd var en synd enlig föräldrarna. Man skulle inte vräka sig och i Guds rike skulle man oavsett inte få ta med sig ägodelarna.

  Obemärkt skakade hon på huvudet, allt kändes så vridet. Livet var inte värt att leva, inte om man tvingades leva det på hennes föräldrars villkor.

  Fadern harklade sig och tog åter till orda. Tydligen hade han suttit och grunnat på semester ett tag. Han fnös, ”Semester, det är att de lates otyg.”

 ”Far jag vet vad du tycker. Men det är mitt liv och jag har semester för att vila mig så jag orkar jobba de övriga elva månaderna på året.”

  Nu såg hon hur kinderna snabbt färgades röda i faderns ansikte. Hon var inte i god dager efter att ha sagt emot honom.

  ”Det är emot Gud att ta sig så lång vila. Det är en synd”, nästan skrek han innan han hastigt reste sig upp från bordet och stormade ut ur stugan.

  ”Marielle, du måste ta det varsamt med honom”, förmanade modern henne.

  ”Varsamt”, svarade Marielle nästan frågande. ”Jag har alltid varit varsam, men nu räcker det. Ni lever ert liv och jag lever mitt.”

  Marielle kände sig fruktansvärt arg. Kränkt.

  ”Jag ger mig av i kväll.”

  ”Varför det? Vart?”

”Vet inte, bara jag slipper kvävas här längre så blir det bra”, svarade hon med en snäsig ton.

  Modern vände sig mot diskhon och började veva runt med diskborsten. Det skvalpande ljudet tog över i rummet och Marielle lämnade henne stående där. Deras konversation var över.

  Väl ute kände hon energin återvända till hennes späda kropp. Hon stegade raskt emot den lilla stugan som så länge varit hennes hem.

  Fast besluten om att nu skulle hon packa en väska och ge sig iväg. Vända barndomshemmet ryggen och förverkliga sina innersta drömmar. Drömmar om det fria livet, sex, fester, njutning.

  Väskan var välfylld då hon åter stod vid dörren och med lätt tårad blick sa adjö till bostaden. Kroppen spritte till av förväntning.

  På nätet hade hon haft kontakt med en rar man en längre tid, de hade talat om saker som hon aldrig vågat göra med någon tidigare. Han skulle ta emot henne, det hade han sagt. Om hon valde att komma och nu valde hon att göra det.

  Hon öppnade ytterdörren, backade ut. Ställde ned väskan och låste omsorgsfullt dörren för att sedan lägga nyckeln i den dalamålade träskon som satt på väggen alldeles intill dörren.

  Fåglarna kvittrade, kanske sjöng de en serenad för henne, firade att hon fattat mod. Hon tyckte om tanken.

  Hon fattade väskan och började gå. Svor inom sig, över det faktum att hon inte lyckats ta sig ett körkort. Men fadern hade ju ansett att detta inte var för kvinnor, så det skulle bli en bussresa. Men hon var ju van vid detta, besökte ofta biblioteket och det var där hon lärt sig använda internet och datorer. Tack och lov för datorer, tänkte Marielle. Bussen skulle anlända om en liten stund, hon kastade en hastig blick på det guldfärgade armbandsuret, skyndade på stegen. Hon skulle hinna. Suckade lätt och började nästan småspringa den lilla grusvägen fram.

  I tankarma spelade hennes inre våta drömmar upp. Hon kände redan mannens händer utmed sin kropp. All den hetta hon hade i sin kropp, han skulle få den. Hon skulle bjuda honom att delta i hennes drömmar. De skulle bli ett.

  Han skulle binda henne vid sängen, tvinga henne att ta emot. Hon skulle be om nåd men han skulle ge henne orgasm efter orgasm.

  Med röda och hettande kinder anlände hon busshållsplatsen. Kunde se bussen i kurvan långt borta där skogen tog vid. En stor och klumpig skapelse i orange färg.

  Så ful den är tänkte Marielle hastigt.

  Den anlände, bromsade in och stannade. Dörren veks undan och Marielle steg in, betalade och sjönk sedan ned på ett säte alldeles invid fönstret. Nu skulle det ta henne dryga timmen för att komma till staden.

  Hon blundade, drömde sig bort till det som väntade. Hennes nya liv började ta form.

  Att få njuta av sex, att släppa på sina hämningar. Tankarna lät henne flyga till oanade paradis, där skönsång fyllde upp. Där hjärtat tog skutt och hennes kropp njöt. Hon ville ta emot, låta sig ledas. Åter gick tankarna till hennes mystiske älskare, hon visste egentligen ingenting om honom. Ändå fyllde han upp allt i hennes huvud. Han var en symbol för hennes förbjudna lustar. Mannen som tog bort skammen och ledde henne rätt. Hon log.

  ”Ursäkta, är det ledigt här?”

  ”Ja, visst”, hon rycktes upp ur tankarna. Vid hennes sida damp en yngling ned. Kanske var han i femtonårsåldern.

  Han log mot henne innan han började tala. ”Fint väder har vi i alla fall fått.”

  Marielle blev full av skratt, det lät som orden från en gammal man.  Hon svarade med en kittlande röst.

  ”Ja tänka sig att sommaren kommit på riktigt.”

  ”Ska du då? Jag ska åka till stan och hälsa på min mormor.”

  Grabben talade som om han alltid känt henne.

  Marielle svarade. ”Jag skall flytta in till stan så då kanske vi stöter på varandra igen.”

  De båda tystnade. Marielle vände blicken mot rutan och naturen som svischade förbi där utanför. Sjön var alldeles spegelblank, hann hon reflektera trots bussens snabba färd. En tanke på mor och far, men den byttes snabbt av hennes våta drömmar.

  Hennes bara ben kunde känna värmen från den unge mannen och det gav henne näring till dagdrömmeriet. Hon kände sig våt. Fylld av lust, fylld av förväntan inför det som väntade.

  Bussen stannade till, en gammal kvinna steg på. Ett luftdrag for genom bussen och gav henne en rysning av välbehag. Det var varmt, säkert över trettio grader ute, solen stekte.

  Marielle kände shortsen klibba sig fast, rörde på sig. Lutade huvudet mot rutan och lät sig bäras bort av de inre drömmarna ännu en gång.

  Vad hade han sagt att han hette? Eller hade han angett ett alias. Nej, det var väl Gustav, hon trodde det. Åter igen pirrade det till, hela kroppen fylldes av förväntning, det bubblade som om man hällt champagne i hennes ådror, istället för det blod som brukade vara som rännilar inom henne.

  Hon var sannerligen kåt. Marielle hade svårt att förstå sig själv. Vart kom alla dessa känslor ifrån, varför var det så viktigt med sex?

  Äntligen, de var framme vid stationen. Grabben hade lämnat sätet utan att säga någonting mera. Borta.

  Marielle reste sig, greppade väskan och nästan hoppade ut från bussen. Nu skulle hon ge sig av mot Storgatan 44, ett gult rappat hus hade han sagt. Det var bara ett kvarter bort.

  Med raska steg började hon gå mot huset, andades in frihet i sina lungor. Fylldes av gatulivet. Slogs av skillnaden som rådde bara en timmes bussfärd bort. Här vimlade det av folk, liv och rörelse. En timma bort var det tyst, öde och bara enstaka hus prydde markerna.

  Hon sträckte upp sin kropp, bröstens fyllighet visades upp i det tunna linnet, hon bar ingen behå och bröstvårtorna kunde skymtas genom det skira tyget. Hon ville vara sexig då hon anlände, saktade stegen för att inte bli svettig. Andades lugnande, stannade upp lyssnade till sorlet av bilar. En hund som skällde långt borta.

  Drog in dofterna av avgaser, matos. Fåglar kvittrade även här, på ett mera uppfodrande sätt. Hon såg huset, kände pirret inom sig. Fortsatte gå tills hon stod utanför den gråmålade dörren och lät så fingret leta sig till dörrklockan.

  Ett kraftigt dingdong hördes, ljud från bara fötter och en man som öppnade. Hans ansikte sprack upp i ett leende.

  ”Marielle förmodar jag?”

  Hon nickade till svar.

  ”Kom in. Gud så kul att du kom”

 Det var här Marielles våta drömmar skulle besannas. Han skulle ge dem näring, vara hennes lärare. Han hade en gudomlig kropp, en fast bak, lite hull och ett helt underbart leende.

  Hans hår hade fått en grå ton, men det visade fortsatt att han varit mörk tidigare. Om man kan säga att en man var vacker, så var han vacker tänkte Marielle.

  ”Gick resan hit bra?”

  ”Oh ja, bara fint”, kvittrade Marielle till svar.

  Det var ett vackert inrett hus och hon kände med det samma att hon skulle trivas här. Hon släppte de sista barriärerna för att leva ut sina drömmar och konstigt nog kändes det helt rätt. Hon kände ingen som helst skam i sin vackert svarvade kropp.

  ”Lite vin?”

  ”Ja, tack gärna.”

  Häftigt vände han sig mot Marielle, gav henne en kyss innan han frågade. ”Du är säker på vad du gett dig in på nu?”

  ”Jag är helt säker så bara ta mig med storm. Jag kommer vara din.”, svarade hon men en sensuell röst som förvånade henne själv, likväl honom.

  ”Då så. Välkomen hem.” Han greppade hennes hand ledde henne mot rummet. Öppnade en flaska vin, rött. Fyllde glasen och sträckte henne ett av dem. ”skål för oss.”

  ”Skål för oss”, svarade Marielle.

  Stämningen hade lättat och hon kände sig hemma med Gustav som om de redan levt ett liv ihop, ändå hade de precis mötts.

  Han kom fram till henne, smekte tyget på hennes linne. Bröstvårtorna styvnade, stod i givakt. Hon stönade lätt och han log mot henne.

  ”Kom.”

  Hon följde honom mot sängkammaren.

   Han ville smaka henne, känna. Mjuka upp hennes inre. Ge henne belöning för att hon kommit. Hans penis hade sträckt sig upp och stod i en kraftfull givakt. Han var kåt.

  Hon var en vacker kvinna, hans kvinna nu. Hon var en gåva och han skulle ta väl hand om den.

  Marielle lät sig smaka av Gustavs behandling. Njöt av att känna hans händer som smekande drog över hennes kropp likt en bläckfisk fanns hans händer överallt för att tillfredsställa henne. De rev upp fördämningar, släppte loss orkaner inom henne. Orkaner av lusta och hon kände ett inre behov av att skrika ut sin lust.

  Han slet sönder hennes trosor, rev dem av henne. Marielle hettade till ändå mera. Det stormade i hennes inre. Underlivet var plaskvått nu och i det samma hon tänkte tanken, böjde han sig ned och började slicka henne, lät tungan virvla runt, eggade. Gjorde henne tokig av lusta.

  ”Åh snälla ta mig”, skrek hon till sist.

  Men han fortsatte, hon böjde sin kropp i en vid brygga upp mot hans ansikte. Han tvärstoppade, lät henne vila. Befallde henne att suga.

  Marielle tog hans penis i munnen, kände hans växande stånd öka. Han rytmiska höfter började dansa, han knullade henne i munnen.

  ”Skönt”, han stönade det ur sig.  Drog sig ur hennes mun, kastade henne runt och förde in sin praktstång i hennes vagina där hon stod uppställd som en hund och bara väntade.

  ”Gud så trång du är, så blöt ditt lilla djur, Har du väntat på Gustav?”, han eggade henne med sina ord. Fick hennes kropp att bölja i orgasm. Hon kom, det gick skamlösa vågor genom hela hennes kropp, den var laddad och hon fylldes av en elektrisk känsla.

  Gustav fortsatte jucka, han var uthållig. Var inte klar med henne. Drog sig ur, daskade med kuken utmed hennes skinkor och trängde sedan åter in i hennes blöta sköte för att slutligen låta satsen spruta ut på hennes ryggtavla.

  Utmattade föll de båda samman på sängen. Gustav tog upp en liten handduk och torkade ömt hennes rygg så hon skulle kunna vända på sig.

  ”Det var skönt, fint”, sa hon lite blygt.

  ”Ja verkligen, det här kommer bli så bra ska du se.” han låg på sidan, lekte med hennes hårslinga, nuddade bröstvårtan. ”Du är väldigt vacker.”

  ”Tack, du med.”

  ”Ska vi återgå till vinet och lite mat kanske?

  ”Gärna ”

  Hon reste sig upp såg de trasiga trosorna.

  Han log, ”Jag föredrar att du går utan trosor här inne.”

  En nick till svar. Kändes konstigt. Men var det så han ville ha henne så, visst inte henne emot.

  ”Jag har en present till dig. Köpte en klänning som jag hoppas du kommer gilla.”

  Han la paketet på sängen och gick själv ut mot köket för att plocka fram lite för dem att äta.

  Hon öppnade påsen och drog fram en skir spetsklänning som visade hennes behag. Den klädde henne och var tillräckligt lång för att täcka hennes behag men ändå ge en skymt av att de var lätta att tillträda.

  Marielle gick mot spegeln som stod lutad mot väggen, hennes kinder var blossiga. Ögonen fulla av liv. Hon såg annorlunda ut. Klänningen lyfte fram hennes figur än mer.

  Med ett leende konstaterade hon att hennes hår hade blivit till ett redigt rufs i deras vilda älgskogslek.

  Hon kände sig redo att åter möta Gustav, så hon tassade ut ur rummet för att se vart han tagit vägen.

  Spänd stod han i öppningen till köket för att spana på henne då hon kom ut från rummet, hans hjärta slog en volter. Hon var som en gudinna. Han hade haft omåttlig tur som fått kontakt med henne. Tur att hon hungrade efter spänning och liv. Han skulle göra vad som helst för att behålla henne.

  Marielle dansade runt, visade sig. ”Vad tycks?”

  ”Du är som en gudinna”, utbrast han och i hans ögon kunde hon se en längtan efter hennes kropp nytändas.

  ”Bordet är dukat. Jag hoppas det skall smaka. Tapas”, förkunnade han med en mild röst.

  ”Härligt.”

  Hon kunde känna magen knytas samman. Hon var hungrig och det skulle smaka bra med alla smårätter han dukat fram.

  Gentlemannamässigt drog han ut hennes stol och lät henne sitta ned. Fyllde på hennes vinglas. Samtalade med henne som om de levt ett liv samman redan och kanske hade de mötts tidigare. Inte här och inte nu men i en annan dimension eller så var de tvillingsjälar.

  Han kände sig upprymd, nöjd.

  Marielle kände vinets mjuka bolster bädda in hennes hjärna, vagga henne i trygghet.

Tänk att hennes våta drömmar lett henne hit, att allt som behövdes var att våga släppa greppet om det som varit och våga leva i nuet. Här.

  Hon höjde glaset och utropade, ”Carpe punktum.”

  Gustav retirerade med att säga, ”Fånga ögonblicket så vackert.”

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Monstret

  Huset var tyst, betungande som att något vakade över hennes hem. Känslan kröp över hennes hud och hon hade haft svårt att krypa ned i sin säng för att sova. Den oro som vaknat till liv ville inte släppa henne, tog sig in i själen, skrämde och eggade hennes fantasi. Hon satte ned fötterna i sina slitna ulltofflor och hasade sig iväg mot köket, hennes hand trevade utmed väggen för att raskt finna lampknappen och slå på ljuset igen.

Mörkret smakade rädsla, hon ville se, ville inte överraskas av sina inre monster, bilderna.

  Allt hon kunde minnas var att hon vaknat upp på sjukhuset, mannens äckliga nästan torsklika andedräkt, hans mörka gestalt och hans hotfulla röst, rysningarna spirade likt elektriska stötar vid tanken. Hon ville glömma men det gick inte.

  Han hade tagit hennes väska, ett rån hade hon trott sedan hade han kastat sig över henne slagit henne tills det svartnat.

Besinningslöst raseri som tvunget behövde komma ut.

  Läkaren hade sagt att hon haft tur som överlevt misshandeln.

 Att hon sedan blivit våldtagen var inget hon hade något minne av, hon måste varit medvetslös.   Tankarna sved, nej brann i hennes bröst, huvudet bultade av smärtsamma minnesfrekvenser.

  Hon sträckte sig mot diskbänken, höll krampaktigt i glaset hon lyft upp ur diskstället, satte på kranen och lät vattnet rinna. Fyllde glaset med det porlande kranvattnet och kastade i sig den kyliga drycken, det isade i huvudet när hon svalde giriga klunkar.

  Hon förbannade den dumhet hon gjort sig skyldig till genom att gå ut då det blivit mörkt på kvällen. Vad skulle hon ut och göra?

Handla cigaretter? Hon hade ju haft kvar av dem, men nu hade hon gett upp de giftiga pinnarna, det var så dags nu.

  Väntan hon tampades med gjorde henne tokig, väntan som skulle ge svar på de testresultat man tvingats ta på henne, ögonen tårades, panikkänslorna fick andningen att öka i hastighet tills hon nästan inte kunde få luft längre.

  Tänk om, nej hon fick inte släppa in monstret i sina tankar, fick helt enkelt inte tänka så. Klart att hon var frisk.

 Men hennes mens hade uteblivit och nu var det hela två veckor sedan den skulle ha kommit. Orken rann av henne, skulle allt drabba henne, tröttheten plågade hennes kropp och hon kände sig matt och svag.

 

  Bar hon på det förbannade monstrets barn, ett litet barn som hon egentligen längtat efter i hela sitt liv men som istället skulle påminna henne om övergreppet om hon behöll det. Hon blundade, såg honom, kände doften och äckelkänslan slog till med full kraft.

Magen krängde och illamåendet tog fart och så kräktes hon rakt ut i slasken. Var det graviditetsillamående, eller var det bara hennes tankar som fick henne att må så här?

  Hon vände sig hastigt mot fönstret. Var det någon utanför? Hon hade anat en skugga, var det hennes fantasi eller var han där ute? Ögonen var uppspärrade som på ett skrämt rådjur.

     Först nu hörde hon ljudet, ett skrapande gnisslande ljud, som en skruvmejsel mot en ruta, hon sjönk ned mot golvet, tog ett krampaktigt tag om sina ben för att fösa samman kroppen i fosterställning, skakade.

Det var skräckens klor som grep henne, hjärna levde sitt eget liv, han är här, han är här, han är här…

  Tårarna forsade, hon gungade där hon låg på det kalla köksgolvet. Ville röra sig, men kunde inte. Det var som hon frusit fast i golvet, stelnat, väntadepå att han skulle komma och ge sig på henne igen.

  Hon kände mörker, det omslöt henne, gömde henne, sjönk jo det kändes som hon sjönk, försvann. Ändå var hon väl fortfarande på golvet?

  Vad hade det tagit åt henne? Höll hon på att tappa sitt sinne helt, hon måste samla sig.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Ödehuset

©Tove Birkeland Brandt 2013

Hanna satt i mörkret, skakade av rädsla. Ljuden hon hört hade skrämt henne och kanske, bara kanske skulle hon inte ha tittat på skräckfilmen innan hon gått för att sova.

  Ensamheten hon kände inom sig var tung att bära, allt det utanförskap hon alltid tvingades uppleva, att bemötas av elakhet från den yttre världen.

  Hela skoltiden hade hon varit mobbad och då hon fick ett jobb hände faktiskt det samma där.

  Så många gånger hon tänkt tanken på att ge upp.

Ge upp livet som egentligen borde ge henne allt, snabbt vände hon blicken mot väggen, tittade skärrat mot de otydliga skuggor som dansade över väggen. Hanna drog täcket tätare om sig, månskenet tillät trädens kronor att torna upp sig, blåsten utanför gjorde att ljuden förstärktes, trädens rörelser, skrapandet mot husfasaden det gjorde att håren reste sig utmed hennes armar.

Varför var hon ensam?

  Vad var det som gjorde att just hon, Hanna Gudmundsdottir var så annorlunda att ingen ville vara hennes vän?

Tankarna grävde i hennes inre, smärtade henne.

  Hon hade haft en väninna och de hade gjort allt tillsammans, det var länge sedan nu.

  De hade växt upp, glidit isär och tappat bort varandra. Rosita hade gift sig, fått barn och blivit mördad av sin make, stackars fina Rosita.

  Hanna hade sagt farväl till henne dagen då hon begravdes och nu var hon åter igen lämnad åt sitt öde, ensam utan en enda vän.

  Facebook hade blivit hennes räddning, det sociala i hennes liv fanns där ute.  Det var med dem där ute hon delade sina innersta tankar, med människor som hon egentligen inte visste någonting om, men de fanns där för henne, skrev på hennes vägg.

  Lyssnade, peppade och skickade fina meddelanden, lät henne vara med i gemenskapen, kanske för att de var som henne själv, kände det hon kände.

  Tankarna tog tag i henne, förde henne bort mot ödehusen.

  Ofta fantiserade hon om varför de stod tomma, vad det var som gjorde att de en dag stod öde utan ägare, eller kanske fanns det trots allt ägare.

   Väggarna som måste ha så mycket att berätta, hon kunde nästan höra dem viska sin historia när hon promenerade förbi dem då hon rastade Charlie.

Charlie som var av rasen Cairnterrier, var en ivrig liten krabat som ville gå ut ofta och som gillade att vistas i närheten av ödehusen.

  Bara i närheten av där Hanna bodde fanns det två stora hus, ett hade blivit mycket medtaget av väder och vind, men trots detta envisades det med att stå upp. Balkongräcket hade rasat samman i dagarna det hade hon sett under förmiddagens promenad.

  De träd som växte intill fasaden såg ut att gröpa sig längre och längre in mot husets vägg som om det försökte gripa tag i det gamla huset.

  En gång måste det ha varit mycket pampigt, det kunde skönjas av resterna av snickarglädje som prydde ingången, en liten altan med träbänkar.

  Charlie tryckte sig intill hennes ben och hon kunde förnimma hur värmen spred sig genom täcket.

  I sin fantasi byggde hon upp de karaktärer som en gång bott i villan, satte en ung dam att vila på farstukvisten, trädgården fylldes med äpplen. Röda och välsmakande, säkert var det Ingrid Marie äpplen.

  Kvinnan satt och sippade ur en mycket skir kaffekopp med rosa vildrosor målade längs med utsidan, hennes lillfinger hölls ut på ett elegant sätt och intill sig hade hon ett fat med en kaka som hon lät sig smaka av.

  I ett av fönstren kunde hon se en snabb glimt av en man, välklädd. En riktig herre och hans åsyn var egentligen inte vacker, han gav henne rysningar.

  Tanken fick henne att rysa till.

  Kanske var det han som gjort att huset stod öde idag.

  Vägen upp mot huset var kantad av stora stenar som numera låg lite här och där men som i sin era en gång måste sett mycket prydligt och vackert ut, ett rikt hem tänkte hon som hastigast.

  Ljuden från utsidan fick henne att återkomma till nuet, hon strök ömt med handen över terrierns luddiga päls och han vände sig om för att bli kliad på magen.

  Hon ville så innerligt veta vad som hänt i det stora huset, måste veta varför det stod tomt.

  Vad hade hänt där?

  Hade man dött och varit utan släktingar?

  Men var det inte så att staten ärvde i sådant fall? Tankarna hoppade som grodor i blött gräs, slipprigt och halt fortsatte de sedan en tanke hit och en dit.

  Så många gånger hade hon stannat till där utanför huset med Charlie, tittat ingående mot fönstren där man fortsatt kunde se de skira spetsgardinerna pryda rutornas insida, som att huset lämnats i all hast.

  Det gav en känsla av att något hemskt skett där inne i huset, som att någon rusat därifrån och inte kunnat ta med sig sina saker. Kunde det vara så?

  Hon huttrade till lite, en frusen känsla tog sig in i hennes kropp.

  Hon behövde stiga upp och kissa så hon vek täcket åt sidan och tog sats för att hoppa ur sängen, fantasin skenade igen.

  Kanske skulle en hand gripa tag om hennes fotled, kanske fanns det någon under sängen.

  Hon fnissade åt sin egen dumhet.

  Charlie spetsade öronen och satte sig ivrigt upp, kanske skulle han få något gott av matte, snabbt följde han efter.

  Hanna kunde höra hans klor mot parkettgolvet, små pickande ljud som uppstod då han försökte följa hennes raska steg.

  Hon kände sig hungrig, kanske skulle hon passa på att breda sig en smörgås efter toalettbesöket.

  ”Sitt, vänta där”, sa hon milt till den plirande jycken som stod med viftande svans och tittade uppfodrande på henne i förhoppning om en godbit.

  Hon smet in genom dörren, handen kände efter ljusknappen och fann den, det blixtrade till som hastigast och sedan gick lampan.

  ”Förbannat”, skrek hon irriterat och trevade efter toalettrullen. Nåja får jag väl byta i morgon, tänkte hon på sin väg ut.

 Charlie satt kvar på samma fläck som han lämnats.

  ”Kom då”, sa hon och klappade utmed sitt ben vilket medförde en glad och livlig dans så att köksmattan for i en hög när de anträdde rummet. Med vana rörelser drog hon rätt den igen med foten, öppnade kylskåpet och tog fram ost och smör.

Trevade med handen efter ett par köttbullar i den lilla öppnade plastförpackningen för att ge Charlie hans belöning.

Hon tog ut mjölkförpackningen och satte en gryta på spisen, det skulle bli choklad och smörgås.

  Golvet kändes kallt under hennes fötter, stugan var inte så bra isolerad inte i golvet i alla fall och hon visste om det men hade inte råd att bryta upp dem och renovera trots att hon visste att det borde göras.

  Blåsten tilltog och från kåpan till vedspisen kunde klapprande ljud höras då vinden gjorde att spjället rörde sig, obehagskänslan tilltog igen.

  Hanna skakade på huvudet åt sig själv.

  Vad hade hon att vara rädd för?

  ”Jaa du Charlie, vad skulle matte göra utan dig?”

  Som på en given signal svarade hunden, ”Woff woff” och hon passade på att lyfta upp honom i knät, burrade in ansiktet i hans mjuka päls och glömde för en stund allt i sitt liv, ensamheten som annars gnagde inombords var borta helt.

  ”Nej, kompis sängen”, sa hon och reste sig efter att ha släppt ned den småvilda tussen på golvet, greppade fatet och muggen för att ställa dem på diskbänken.

  Åter flög tankarna likt fria undulater på sin egen inre resa mot ödehuset och dess invånare för att fortsätta sin historia.

  En tid som svunnit, någonstans långt borta i drömlika skiftningar kunde hon åter se den kvinna som satt i viloläge på farstutrappen, med sin rosenprydda kaffekopp i skiraste porslin.

  Kläderna var så vackra, en vit blus med spetsar, en lång klänning med ett snörliv som prydde hennes smala midja. Håret var uppsatt i en perfekt knut.

  Vad var det för bilder hon såg inom sig?

  Var det som hennes mor alltid sagt henne, att hennes fantasi var på tok för livlig, nåja den bröt ju hennes ensamhet och det fanns då ingen som tog någon skada av att hon hade den.

  Kanske kunde hon skriva en bok om allt det hon såg, en vacker kärleksroman som utspelade sig i det gamla ödehuset, ansiktet sprack upp i ett omedvetet leende.

  Det var väl någon mening med de bilder hon fick i sitt inre, en orsak måste det finnas för att dessa kom henne så väl till pass, mer än bara för att bryta hennes ensamhetskänslor.

  Kvinnan reste sig upp, satte ifrån sig koppen och en flicka i slitna kökskläder kom ut för att hämta den. De var nog välbärgade då de hade råd att hålla sig med tjänare, tänkte Hanna då hon åter kröp upp i sängen där hon fick mota bort Charlie med fötterna för att få plats själv.

  Väl nedbäddad fortsatte hon se hur kvinnan sakta gled ned mot gräsmattan i solskenet, hon gick mot äppelträden, grep ett av de kraftigt röda i sin hand och med en smekande rörelse knäckte hon av det från sin stjälk och lät sig sedan smaka. Äppelsaften rann utmed hennes haka och hon strök med handen över hakan för att få bort den.

  Mannen hade flyttat sig från det inre rummet och stod nu ute på trappen och tittade på henne, han lyfte upp något ur sin västficka tittade nedåt och då såg Hanna guldrovan som vilade i mannens hand.

  Hon slogs av att det var som att se en film, med en händelse från tidigt nittonhundratal eller var det slutet av artonhundratalet.

  Var han en brukspatron kanske? Det fanns ett gammalt järnbruk i närheten.

  Allt var så verkligt och Hanna måste faktiskt fundera på om hon börjat bli tokig på riktigt.

  En kraftig önskan om att få se huset från insidan grep henne, kanske skulle hon och Charlie ta en promenad i morgon och titta in. Ingen kunde väl ha något emot att de kikade?

  Huset stod ju bara där, övergivet och ensamt som henne själv. Kanske var det just det som länkade samman dem.

  Mannen stegade ned för de små trapporna och tog så sedan några lugna kliv mot kvinnan, han greppade hennes arm och bjöd henne att följa honom på en promenad.

  Hon log, ett vackert leende, kvinnan var mycket vacker. Vita tänder, en perfekt tandrad, slät hy vilket gav Hanna en känsla om att hon bar på ungdom och oskuldsfullhet.

  Klänningen frasade då hon gick, smekte marken. Hanna våndades över att den skulle komma att bli lortig i fållen.

  Någonstans inifrån huset hördes ett krasande ljud och Hanna stelnade till, vågade inte röra sig.

  Hade någon tagit sig in hos henne?

  Hon lyssnade efter steg, men det kom inga. Kanske inbillade hon sig bara, så måste det vara, det var fantasier.

Ögonlocken som blivit allt tyngre började dra sig samman och tröttheten slet i hennes kropp trots alla fantasier som härjade likt en krigshär i hennes hjärna.

  Charlie låg helt stilla intill hennes ben och värmen från den lilla hunden spred sig så skönt till hennes kropp att hon helt enkelt somnade till sist in i ett drömepos, en värld full av vänner, fester och gemenskap.

En värld i vår tid.

 

*

Förmiddagen bjöd på solsken som trängde in genom de fördragna gardinerna.

  Hanna sträckte på sig, vek undan täcket och Charlie kom snabbt emot henne, helt uppenbart hade han allt redan försett sig med frukost, själv kände hon hur det kurrade till i magen, slängde fötterna över sängkanten och blev sittande för att klä på sig.

  Huset kändes en aning köldslaget innan hon fått på sig kläderna, kanske skulle hon tända vedspisen när hon kom ut i köket.

  När hon hasat sig ut i köket uppenbarade sig klirret från gårdagen, det var altandörren som gått upp i vinden och en av de sex små rutorna hade gått sönder.

  ”Förbannat”, utropade Hanna mycket irriterad över att ett av de gamla glasen brustit. Chansen för att en glasmästare hade något glas som påminde om detta var väl lika med noll eftersom detta var av samma ursprung som hennes gamla stuga.

  Nåja, får väl göra det bästa tänkte hon när hon greppat sopborsten för att sopa undan skärvorna.

  Charlie hoppade förbi henne ut i trädgården för att kissa ifrån sig lite.

  Hanna stegade mot diskbänken för att fixa frukost, fick bli flingor och mjölk idag, lättvindigt och sedan en promenad bort till ödehuset, hennes beslut om att ta sig en titt inuti huset låg fast i hennes sinne.

  Allt var lika klart idag som innan hon lagt sig att sova dagen innan, spänning,  kroppen som var fylld av förväntningar, kanske kunde hon åka till biblioteket för att se om de hade något om huset eller sätta sig ned med Internet för att leta själv. Hon beslöt sig för det sistnämnda, det var mindre besvärligt och ja hon kände sig ju i alla fall inte bekväm med att sitta på biblioteket ensam.

  När man väl fastnat i ensamhet är det svårt att ta sig ur det, tänkte Hanna med ett visst mått av skärskådning.

  ”Hörru, min lilla hårboll, kom dig in nu”, ropade hon efter Charlie som dök upp alldeles jordig om nosen.

  ”Ajabaja, har du varit och rotat i blomlandet, det vet du ju att du inte får göra”, bannade hon hunden innan hon stängde dörren.

  Snabbt diskade hon bort det som samlats på diskbänken och stegade sedan vidare mot ytterdörren, häktade på sig jackan som hängde på kroken och satte fötterna i de blommiga gummistövlarna.

  Hon hade förälskat sig i dem direkt hon sett dem, fånigt kanske men ja det var hon.

  Charlie såg för tillfället ut som en modell större studsboll, då han hoppade ivrigt upp och ned från samma fläck. Hanna sträckte sig efter kopplet och knipsade fast det i hans blå halsband som prytts med små blingbling pärlor i olika färger.

  Hon log åt sin fåfänga.

  Väl ute travade hon på i rask takt för att komma så snabbt hon kunde bort till ödehuset.

  Charlie visade förväntan inför det som skulle komma att hända, det syntes på hans spetsade öron, säkerligen smittad av Hannas egna känslor.

 Hon raskade på stegen uppför backen mot huset, tittade på de omkullvräkta stenarna som kantade den lilla vägen, grindstolparna som talade för att det en gång funnits en grind här och fantasin började åter ta form.

  Snart stod hon på farstutrappan eller det som fanns kvar av den, lyfte varsamt upp Charlie i sin famn, rädd att han kunde skada sig då huset var i sämre skick än en första anblick gett sken av.

  Hon kände på dörren och den gav efter med ett gistet nästan lite knarrande ljud, det hängde en gammal stickad tröja på en krok innanför dörren full av hål som råttorna troligen mumsat på för att få material till sitt bo.

  Golvet såg helt ut men täckt av ett tjockt lager damm och Hanna vågade sig längre in. 

  Hon steg in i köket, fönstren hon tittat på från utsidan hade vackra spetsgardiner och det stod prydnadssaker i fönstret. I bortre hörnet av rummet stod bord och stolar, en kaffekopp med rosa rosor låg krossad på golvet.

  Det var samma kaffekopp Hanna sett i sina inre bilder och det gav en känsla av att hon varit här tidigare, en länk som svetsade henne samman med människorna här.

  Tröjan i hallen tänkte Hanna, den stämde inte alls med det hon visste, fel stil och fel århundrade.

Dammet virvlade runt och Charlie nös flera gånger så hon blev alldeles våt i ansiktet.

  ”Såja, sa hon lugnande, vi ska snart gå hem igen”, men nu hade nyfikenheten tagit över inom  henne. Hon måste se vad som fanns i huset.

  En stängd dörr, Hanna forcerade dörren och tog sig in i en stor sal, här stod trasiga fåtöljer utmed fönstret.

  Hon skakade på huvudet, det här var fel. Vad gjorde de här möblerna här inne?

  Sakta närmade hon sig en gammal byrå, öppnade upp lådorna en efter en och i den sista fann hon en bild på en familj som stod framför huset i dess glansdagar. Huset hade varit mycket vackert och den bestämde mannen som sett ut som en Brukspatron fanns på bilden men såg ut som en tjänare, kvinnan stod bredvid honom i en gammal lappad klänning och tryckt intill henne stod två små barn och höll ett krampaktigt tag i kjolen.

  Hanna behöll fotot i sin hand och gick för att se resten av huset, inom sig kunde hon höra en röst.

  ”Hjälp mig att finna min mamma.”

  ”Hörde du det där Charlie?”

  Den lilla hunden tryckte sig skrämt intill sin matte uppenbart hade också han känt det kusliga som nyss skett, en svag röst som bröt igenom tystnaden.

  Nästa rum hon gick in i var täckt av damm och helt orört, en barnsäng stod i mitten av rummet, gamla leksaker låg på golvet, slutsatsen hon kom fram till var att det funnits en liten pojke här en gång eftersom det stod träbilar på golvet. Det såg ut som om tiden stannat mitt i en lek, hon fick en känsla av att någonting otäckt hänt här inne.

En krypande känsla intog hennes kropp och obehaget ville inte släppa. Det blev plötsligt tungt att andas, kanske var det dammet hon vadade igenom. Hon intalade sig i alla fall att det var så, ville hålla sig lugn för att kunna se resten av huset.

  Ödehuset förföljde henne dag som natt, hon måste veta. Hon lämnade stora märken efter sig då hon gick över golven, varje steg hon tog lämnade ett fotavtryck. Hon måste se det rum där mannen stått och tittat mot henne under gårdagens bildsekvens.

  En tung dörr höll rummet stängt, hon tryckte ned handtaget och dörren gled förhållandevis lätt upp och visade rummet i hela dess prakt.

  Rummet var fyllt av möbler, ett stort skrivbord, gamla rustika böcker som fyllde upp den praktfulla bokhyllan utmed väggen. Det såg ut som att någon fortfarande bodde här inne, men dammet avslöjade att det lämnats åt sitt öde.

  Fönstren hade flortunna gardinlängder men i övrigt var det tomt, i skrivbordsskivan satt en stor yxa.

  Hanna möttes otvunget av en känsla som gav henne panik, hon ville skrika, men egentligen visste hon inte alls varför rummet framkallade denna känsla inom henne, det satt en yxa helt onaturligt inslagen i skrivbordet men den berättade ju inget. Kanske hade man helt enkelt velat förhindra någon att ta skrivbordet.

 Inom sig upprepade Hanna, andas in, andas ut. Det lugnade och hon gick längre in i rummet, drog ut en bok ur bokhyllan, bläddrade i den, fångades.

  På bilderna fanns familjen, huset och de syntes på samma sätt som på fotot hon höll i sin hand, de såg så fattiga ut där de stod. Kvinnan såg inte glad ut längre, det såg ut som hon gråtit.

  Hur kunde historien skilja sig så ifrån det som hon sett dagen innan?

  Huset gav henne känslan av att vara under uppsikt, Charlie ruskade otåligt på sig i hennes famn men hon höll honom i ett stadigt grepp, vågade inte släppa taget.

  Nu förbannade hon sin nyfikenhet, rädslorna började fånga hennes inre, fantasin skenade iväg.

  Hon kände det som hon skulle dö här inne. Hade någon dött i huset?

  Barnet, hon hörde barnet ropa på sin mamma igen. Det låg en förtvivlan i rösten, ändå visste hon att det inte var möjligt. Huset var öde, här fanns ingen mer än hon själv och lilla trasselsudden i hennes famn, ändå hörde hon det lilla ropet, det susade liksom i huvudet på henne.

  Känslan av att vilja gråta tilltog inom henne, allt sedan hon klivit in i huset hade hon känt en vaksam gråtmildhet vila över sig som ett täcke fyllt av sorg.

  Helt plötsligt längtade Hanna ut till solen, trädgården och friheten. Charlie var vaksam, gnydde lätt vilket gjorde henne än mera orolig.

  Hon skyndade tillbaka mot dörren, men då hon gjorde det small den igen av sig själv, Hanna skrek rakt ut, sprang skräckslagen sista biten mot dörren innan hon lyckades lägga handen mot handtaget och dörren gled upp lika lätt igen som den gjort då hon först tagit i den.

  Ett lättare hysteriskt skrattanfall grep tag om henne och hon klarade inte stoppa det, skrattet klingade i hela huset, kändes fel, men det här var hennes ventil för rädslorna.

  Hon lät det komma, kände lugnet ta över bit för bit.

  ”Herregud Hanna du är hopplös”, talade hon förmanande till sig själv samtidigt som hon slank ut genom ytterdörren, mot den soliga gården som välkomnade henne.

 Stegen tog av mot de gamla popplarna som stod där med grenarna fyllda av mossa, visade hur vanskötseln inträtt, de var vilda numera och hade spridit sig över hela gården. De påminde om videträd, men bladen var liksom trekantiga.

  Äppelträden bar fortfarande blom trots sin gedigna ålder, men om det fortsatt skulle komma äpplen på dem ja det visste hon inte, hon tittade upp mot grenarna och kunde se hur bin gjorde sitt jobb med befruktningen.

  Hon fortsatte vandra runt i den vildbevuxna trädgården, släppte ned Charlie för att ge honom en chans att springa av sig lite, den lilla stackaren hade blivit minst lika orolig som hon själv där inne i huset och kunde sannerligen behöva röra på sig.

  Hon drogs mot baksidan av huset, där såg hon stora rosenbuskar torna upp sig, ljudet från vatten kunde höras och hon följde ljudet för att se vart det kom ifrån, bakom rosenbuskarna rann en liten bäck med porlande friskt vatten. Marken sluttade ned mot ett gammalt hus, kanske var det ett uthus eller hade någon bott där en gång.

  På husets gavelsida stod en stor gravsten med texten ”här vilar de.”

 Hanna tyckte det gav en känsla av någonting makabert över hela situationen, vilka är de?

  Varför hade huset lämnats åt sitt eget öde, hur kom det sig att det blev ett ödehus?

I fantasin fanns det många förklaringar, men vad var sanningen? Vad hade utspelat sig på denna gård?

Vilka var personerna på kortet som hon tagit inifrån husets byrålåda?

  Om de flyttat ut varför lämnades i så fall möblerna kvar?

  Så många frågor och så lite svar.

”Charlie, kom nu så ska vi gå hem”, ropade hon men han svarade inte hon ropade igen, ”Charlie, kom då gubben.”

  Sist hon tittat efter honom hade han satt av mot det lilla huset som låg nedanför bäcken så hon styrde stegen ditåt, tittade efter honom och ropade men inget skall till svar. Det här var inte likt Charlie, nu blev hon faktiskt rädd.

  Hon sprang nedför backen, trillade omkull, reste sig upp igen och fortsatte.

Hon hörde Charlie gny, ett svagt gnäll sedan såg hon att han låg i botten av en grop som varit täckt med ett trälock någon gång tidigare eftersom resterna fortsatt fanns där.

  Det som höll honom sällskap i gropen fick henne att stelna till av skräck, långt där nere låg det benrester och från vad visste hon inte, var det här de? Hur skulle hon nu kunna få upp sin lilla vän ur gropen utan att ha någon stege, hon såg till sist en gammal trästege under huset, men var osäker på hållbarheten, den verkade sannolikt ganska gisten, men hon måste prova.

  Var detta en varggrop? Eller kunde det vara en grav, hade de som bott i huset slutat sina liv i gropen?

  Hon talade lugnande till Charlie, men mest var det nog för att hålla sig själv lugn på sin väg ned för att hämta honom. När de kommit sig upp ur hålet skulle de ge sig av hem igen, det var ett som var säkert.

  Hanna tänkte på alla böckerna som stått uppradade i bokhyllan, vem hade gett upp dessa och bara låtit dem stå?

  Ödehuset hade gripit tag om hennes inre och hon var nu fången i dess historia, måste helt enkelt forska fram sanningen även om den skulle uppenbara sig som helt ointressant. Det hade blivit ett kall.

  Hon lyfte upp Charlie på kanten av gropen och kom själv efter strax inpå och precis vid sista avstampet på stegen så brast pinnen, lycksaligt nog hade Hanna redan lyckats häva sig framåt i det ögonblicket så hon blev hängande på kanten, men lyckades kravla sig sista biten upp.

  Hon tittade ned mot gropen igen, benresterna påminde henne om människoben. Kunde det vara det?

 Ryggtavlan fick mota bort de vilda demonerna som uppstått inuti hennes huvud, hon skyndade på stegen för att komma bort från ödehuset, trädgården och hemligheterna som gömde sig där. Upplevelserna hade varit nog för nu och klockan hade rusat så det var hög tid att komma sig hemåt för att laga till lite mat.

  Hon kopplade åter Charlie som snällt gick vid hennes sida, glad över att ha räddats ur gropen, hon vände sig om och tittade upp mot huset ännu en gång och kunde åter igen se paret stå där på farstutrappan för att vinka av dem då de lämnade gården, som om de varit kära gäster som kommit på besök.

 Höll hon på att bli tokig, eller vad var det som skedde med henne. Hon joggade sista biten hem, öppnade dörren och steg in i värmen, drog av stövlarna. Charlie var glad att slippa fri igen och störtade mot köket och matskålen.

  ”Tänk ändå om matte fick ha det så lättvindigt för att få sig lite mat”, sa hon och skrattade hjärtligt åt den lilla terriern som nu inte bemyndigade henne med minsta blick utan stod fullständigt upptagen av sin matskål.

  Med en suck, slog hon på strömmen på sin laptop, loggade in och gick sedan för att laga middagen, fick bli någonting enkelt idag. Korv och makaroner med lite ketchup, nåja kanske inte så sexigt men det mättar ju.

  Hon la fotografiet framför sig vid datorn, funderade på möjligheterna runt söktermerna hon skulle använda vid sin sökning på nätet.

  Kanske skulle hon söka tidningsartiklar, det stod faktiskt någonting på fotografiet, men det var så svagt att Hanna fick rota fram ett förstorningsglas för att ha möjlighet att se vad det stod. Det var ett årtal och förmodligen fotografens namn, åretalet var nittonhundraett.

Hanna slog in årtalet samt ortsnamnet för att se om Google kunde ge henne några svar, hon scrollade sida upp och sida ned och höll nästan på att glömma bort makaronerna som stod på spisen och kokte samman till en klisterliknande koncistens. Hon hällde upp dem i ett durkslag och försökte spola liv i dem, sedan hällde hon upp dem på tallriken och la upp korvbitarna hon stekt, tallriken tog hon med sig till datorn.

Långt ned på sidan fyra såg hon en liten länk om ett brutalt mord på orten, ett klick och hon var inne. Ivrigt läste hon det som fanns att tillgå, en familj hade utplånats helt. Ingen greps för dådet och egentligen hade man ingen klar bild av vad som skett, man trodde att det var en luffare eller nasare som kommit till deras hem och tagit deras liv i blint raseri då han körts på dörren.

  Det saknades ett barn och man hade letat under lång tid, men utan att någonsin finna den lilla pojken, spekulationer hade ägt rum om den kringresande tagit honom med sig, men svaren uteblev och fallet lades ned.

  Hanna rös till, det var som om hon frös till is inombords, tårarna rann utmed hennes kinder och hon förstod att det var läge att höra av sig till polisen, hon kunde ju inte låta resterna från den lilla pojken ligga där utan att säga någonting. Frågan var väl bara vad hon skulle säga.

  ”Hej, jag heter Hanna, bla, bla, bla jag har funnit ett lik eller benbitar från ett barn som dog nittonhundraett.” Hur hon än försökte kändes det så otroligt löjligt och obekvämt nästan så att det vilade lite Vi fem över hela historien.

  Hanna samlade mod, slevade in makaronerna, pratade med Charlie sedan sträckte hon sig efter hemtelefonen och ringde 112.

 

 

Julkänslan

©Tove Birkeland Brandt

Cigarrdoften vilade över rummet som upplystes svagt av de flammande stearinljus som mor i huset tänt, den öppna spisen sprakade ljudligt och spred sin värme i hela rummet, vilket gav en behagfull känsla.

Gammelfar tog ännu ett bloss på sin Havanna cigarr, den som han alltid köpte sig lagom till Julaftonen. Han fyllde munhålan, smakade av den varma röken och puffade sakta ut igen.

  Alltid samma underbara känsla av gemenskap tänkte han då han tittade mot sina söner som satt vid granen med sina små pojkar, där de nyfiket tittade på vilka paket som var till dem.

  Sonhustrun entrade dörren med en bricka fylld av julglögg som doftade av hallon och lakrits.

  Barnens ögon tindrade av förväntan och de skrattade högljutt när de förstod att de största paketen var till dem.

  ”Nej men se, det snöar igen”, sa sonen vänd mot sin gamle far som kände av en tidig dåsighet och som för ett ögonblick hade slutit ögonen och lyssnat till eldens framfart.

  ”Ja då blir det en riktigt vit Jul i år i alla fall”, skrockade han tillbaka.

  Hans sonhustru Maria sträckte fram en glöggmugg och i det samma kom mor i huset instressande in i  rummet, i handen höll hon en liten flaska som hon skruvade av korken på.

  Med raska steg gick hon bort mot plastgranen och stänkte ut några droppar här och där, högtidligt förkunnade hon ”Julgransdoft”, sedan skruvade hon åter på korken och tog leende emot glöggmuggen som Maria nu gav henne.

  ”Ja skål då”, sa sonen Josef i det samma som han höjde glöggmuggen mot sina läppar.

Barnen sprang runt alldeles vilda av glädje, stannade upp för att snappa åt sig en bit choklad ur Alladinasken, sedan sprang de stojande vidare.

  Någon ryckte i kjolen.

  ”Mormor får jag hjälpa dig med julgröten?”

  ”Ja visst får du det, glöm inte lägga i mandeln och ställ sedan skålen på trappan” ropade hon efter lillkillen som redan satt av mot köket.

  Hon kände alltid en lätt ångest inför Julen, det var ju så stressigt med allting men nu var hon i alla fall klar med Ris ala Maltan, godiset var upplagt, Janssons Frestelsen gick precis inne i ugnen, julmusten hade hon ställt i kylen.

Hos dem skulle det bli en vit jul, ingen fylla runt barnen, det hade hon fastslagit sedan föregående jul varit alldeles för vild och dryckesrik.

Konstigt nog hade ingen av dem protesterat emot detta, alla hade tagit det med ett lugn.

  Efter middagen skulle det bli Kalle Anka på tv:n och det underbara pappersprasslet från klapparna skulle ljuda i rummet. Hon hade hyrt in en tomte till barnen den här julen. Grannpojken, så hon visste att det skulle bli en givmildhetens och glädjens Julafton.

  Med ett leende på läpparna lämnade hon de andra för att hämta nötterna och den välfyllda skålen med clementiner.

Gardinerna och dukerna matchade varandra i julens vackert röda och gröna färger och hon kände sig nöjd när hon tittade på allt det hon presterat inför Julens middag som skulle avslutas med mättnadskänsla och pösighet.

  Så är det ju alltid skrockade hon för sig själv innan hon styrde stegen tillbaka mot rummet med en bricka fylld med skålar.

  Hon tittade bort mot gammelfar som verkade vara glad över att ha barn och barnbarn i huset, gav honom en blinkning, ett litet tecken de båda kommit på när de var sugna på sex.

Hon log och de visste båda att då de hastade mot eftermiddag skulle de försöka få sig en så kallad middagslur för att själva gotta sig lite, få utlopp för den stegrande Julkänslan de byggt upp.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Den fördömda Lantishålan

Gruset knastrade ljudligt när han vandrade den smala grusvägen fram, Trubaduren kallade man honom eftersom han älskade att nynna på Bellmans visor.

Det fanns en orolighet över hela hans karaktär, något ingen lyckats sätta fingret på.

Hans illa valda paltor och ovårdade yttre gav dem en bild av vedervärdighet.

  Han levde ett ensamt liv sa man bakom hans rygg, men själv såg han inget av detta.

Vägen han valde var banbrytande, han tog första steget mot något nytt.

Irriterande människor, hela lantishålan var fylld av dem muttrade han för sig själv på sin väg tillbaka in mot byn.

Vad visste väl de, inget alls egentligen, han hade minsann rekonstruerat hela sitt leverne noggrant innan han valt sitt eget öde, sin egen väg.

  Det dök upp en svartvit katt, han stannade upp, den strök sig runt hans ben, katten verkade vara övergiven så kelig som den var. Han böjde sig ned för att stryka den över huvudet, men upptäckte alldeles försent att det var en elak jävel som genast tog tillfället i akt att bita tag i hans hand.

  Han blev så förbannad att han sparkade till katten som flög en bit och låg orörligen bra stund, såg nästan ut som den blivit lam för ett ögonblick. Där fick du allt din rackare, skrockade han innan skrattet tog över, ett annorlunda raspande skratt genljöd mellan träden.

Det var förbannat nedrigt gjort, när man försökte vara snäll sa han till katten som chockat kröp ihop och gjorde sig liten då han gick förbi den.

  Han försökte tralla vidare på Fjäril Vinga som är en av Bellmans mest kända visor, men han var så disträ att det var svårt att komma ihåg texten, handen värkte.

 Han var brun i huden och handen var röd och strimmig av kattbetten.

Allt var så förbannat avigt, alla han talade med verkade vara rena neandertalarna, men de skulle inte komma åt honom.

 Ut i ingenstans ropade han ”Jag är driven, mig lyckas ni inte stoppa”.

  Han kände sig törstig, såg ned mot sjön som glittrade inbjudande och med beslutsamma steg gick han ned för att dricka en hand vatten. Han hukade sig ned, men kände ett svårmod gripa hans inre, men slog bort det viftade i luften för att få det att fly.

  På sitt mest trotsiga sätt reste han sig, hötte med sin grovt ådrade hand upp i mot himlen, hans lekamen var stor och grov och han utgjorde en excentrisk anblick.

 Andningen var tung och bröstet hävde sig fram och åter på honom där han stod i sin förtvivlan, handen var fortsatt riktad mot han där uppe. Så sjönk han sakta samman, det var ingen ruljans längre, han fick inget sålt, det gav ingen avance.

  Han visst e med sig att det var dags för någonting nytt, han måste komma upp med en plan för att delbetala på sina skulder. Under hela sin barndom hade han tuktats, känt sig tuktad och trasig, pappan hade varit en hård man. Men så fann han sin kalaspingla och gav sig av från modern och sonen, tjejen hade hängt på honom som en igel. Pappa och sin sida hade genast blivit torsk.

Trubaduren visslade sakta vidare på den text han glömt bort i sitt sargade tillstånd, höjde blicken och tittade bort mot odlingen som bestod av äppelträd. Det ingav hela hans kropp av en lustfylld känsla, ända sedan han var liten brukade Alvira sticka till honom ett äpple eller två, men nu var hon så gammal att hon satts på hem.

  Larvigt, tänkte han i nästa sekund att stå här och tänka på det där som var så längesedan. Han gick tillbaka upp på vägen, upp från den frodiga blöta mossan och tillbaka upp på den knastrande grusvägen, för vart steg han tog knastrade det under hans fötter.

Se på mig tänkte han i sin ensamhet, ”Jag är allt bra egenkär”.

  Sakta började han mana på sina steg igen, tröttheten märktes väl eftersom han hade gått långt och säcken vägde bly, sannerligen behövde han rast och vila snart.

Bredbent tog han sig framåt, skavsåren fick honom att grimasera. Han kände sig ynklig.

Nitiska gubbar i varenda gård, som satte stopp för alla köp deras krummande gummor kunde tänkas göra, snålbukar. Han gick och muttrade för sig själv, stannade upp tog ett par dans steg, obscena juckande rörelser, men han hade sett ungdomar stå och göra dansstegen, Lambada så hette det visst. Han log illmarigt, kände ett pirr i kroppen och tänkte på kärringen som kommit och tagit sin dotter i örat när de upptäckt de fagra dansstegen, hon hade varit lila i trynet så upprörd var hon.

  Han hade själv inte varit lottlös denna dag, en av kvinnorna hade bjudit in honom att dansa i sänghalmen. Utlösningen hade sett ut som snö, men strax därpå lättat och smält ned som tö på hennes bak. Han hade tackat och gått vidare, flickan hade tittat underligt på honom. Banne i mig hade hon inte sett grinig ut då han gick ut genom dörren för att möta nya äventyr.

  Han kände sig med ens allvarsam. Var han normal?

Hans mor hade varit ett medium sett spöken och tokigheter vart än hon gick, man misstrodde henne, skrattade bakom hennes rygg. Stackars hon hade ätit så dåligt hela tiden att hon i det närmaste sett anorektisk ut. Men ingen kunde säga annat än att hon var snabb som en raket vad än hon tog sig för, en jäkel på att jobba. Han kände ett sting av sorg inne i sig, långt inuti hjärtat.

  Det var evigheter sedan hans mor lämnat in och nu skulle de bara återförenas den dag han mötte evigheten, hans ryste till. En ljum vind drog förbi, trädens löv rasslade och han vände sig om för att se om något var där, ingenting, det var ingenting.

  Någon hade sagt att hans far hade emigrerat till USA med sin pingla, men om det fanns någon sanning bakom detta påstående visste han inte, han kände sig sviken, narrad på en far, kvinnan hade stulit honom.

  Fadern hade varit drucken nästan jämnt på slutet, men trots allt hade han varit hans far. I vissa lägen hade han varit lekfull och de stunderna hade han älskat att vara nära honom. Nu så här långt efteråt visste han med sig att det bara varit ett artificiellt spel.

  Han närmade sig bebodda trakter, kände blickarna som riktades mot hans gestalt, illavarslande. Nog kunde han lukta sig till det de tyckte om honom. Allt agg han stötte på, gardiner som drogs för i rutorna, skumgestalter som smög bakom glasen.

  Längre bort kunde han höra hur det pågick ett kalas, kanske skulle han få någon flicka att bli lite otrogen en stund. Förhållanden var inte hans grej, men att rulla runt i sänghalmen en stund var inte illa. Han skyllde allt som oftast sitt dåliga beteende på att han suttit snett på pottan.

  Handen rotade runt i fickan efter pillerdosan där han hade några kamfertabletter, måste lukta gott i munnen tänkte han innan han åter satte på locket och stoppade tillbaka asken.

 Det verkade vara ett bröllop, han kunde se att det var en frodig kvinna i vitt och en rejäl omkrets på hennes barm var det också, han vätte läpparna. Han var ju bara en medelmåtta i förhållande till dessa människor.

Brudgummen som nu dansade runt med bruden verkade vara en riktig viktigpetter.

  Men han var ärlig nog att bekänna färg för sig själv, han skulle få bruden i säng innan solen gick ned. Han log så hans bruna ögon gnistrade av glädje vid tanken. Ett som han var gudomligt bra på var ju att vara romantisk, han kunde få den mest slutna murkla att öppna upp sig och visa sitt inre.

  Att de i det gråa dis som tog över efter att han var klar gav dem ett lakoniskt uttryck brydde honom inte värst mycket de fick helt enkelt skylla sig själva, måste han tillstå.

  Han var en aktiv charmör, tack och lov för utseendet, alltid något hans far skänkt honom. Det var njutningsfullt att se sig själv i spegeln och veta att han var vacker som en gud.

Skrockande tänkte han på alla dessa kvinnor han bäddat ned och öppnat kjolarna på, vilka dumstrutar. Som ena sengångare hade de först trott på hans smicker för att sent om sider vakna upp och förstå att inget betytt något för honom.

  Han smet iväg bakom huset och bytte kläder, finkläderna hade han i byltet på ryggen. Han smög under tygbollen med sina saker under ladugården, slickade på sina händer och rättade till håret. Herregud, de har eluttag på stället.  Flickan måste vara rik. Glaset som höjdes då han närmade sig såg ut att vara isigt. Stämningen kändes gudomlig runt omkring honom, han slank fram mot bordet tog för sig av förnödenheterna.

  I kväll skulle flickan som stod där med den böljande vackra vita klänningen få en enkelbiljett till paradiset tänkte han och log mot henne. Kände hur en eldsvåda tändes inom honom, han var brännande het. Sakta gick han mot bruden, log, skålade och gratulerade, fick henne att så sakteliga känna sig hungrig och beundrad och smickrad.

 Hon trixade med lådan på bordet utan att få upp den, han skyndade fram lät en snabb smekning beröra hennes hand innan han hjälpte henne att få upp den. Inuti låg det bestick i silver, vackra utsnirklade och rejäla, en riktigt fin gåva. Hon log.

  Han bjöd upp till dans och dansade i väg med henne mot enbuskarna som dolde det mesta av utsikten, hans händer var nariga. Han fick henne att falla för att skrattande följa efter, abstinensen efter att komma under kjolen brände. Han var snabb att smeka henne och hon kämpade inte emot, hon verkade nollad.

 Hans händer letade sig in till köttet, intensiv i sina rörelser. Hon tyckte om det han gjorde, försökte protestera lamt men han la sin hand tystande, bröllopsgåva viskade han. Han drog in hennes doft, cocos, det kändes läskande.

  Han mindes då han kommit in på gården att där funnits två kadetter som hållit sablar som en bröllopsportal åt de nygifta, men nu kunde de inte göra mycket. Fanns inga lås som kunde stoppa honom.

Hon vred sig under hans smekningar, det här var ett arbete han var bra på.

Social verksamhet från hans sida, välgörande, han småvisslade på gubben Noak i det samma han stötte in i henne, tryckte sin välkomstpinne långt in i hennes centrum. Hektiska rörelser gjorde att hon kom, ännu ett par drag och han gav henne sin säd, hon log mot honom, reste sig hastigt upp, slätade till klänningen. Långt borta hörde maken rya hennes namn, ”Isabelle”.

  ”Här, älskade”.

Han såg ilsken ut när han närmade sig, For fram som en stålkula som skickats ur en kanon.

  ”Jag trillade och mannen här såg min förlägenhet så han hjälpte mig upp”, hon log förförsikt mot maken som lugnade sig.

  ”Han försökte reda ut hårets tovor”, tittade innerligt på henne innan han frågade om hon slagit sig.

Trubaduren log mot dem båda, en riktig Alfahanne det där tänkte han och det med rätta, han får nog att  göra för att hålla den kvinnan instängd. Inte ens i Neptunus vildaste fantasi kunde han drömma om att få sätta på en brud på hennes bröllop, men nu kunde han lägga till det i sin svarta bok.

  Han var en riktig grovarbetare på många sätt, nu log han dessutom åt sitt skojfriska sinne.

Han var alltid aktuell, befann sig på rätt ställen för att ha lite skoj. Tog tag i allt som var brukbart, nu stegade han mot det frodiga bordet, fyllde ett glas med sprit och fyllde sitt fat med mat, högg in rejält. Funderade åter igen på den resa han drömde om att göra en dag. Indien, det vore någonting. Eller?

  Han kände sig luttrad i sina tankar, visste inte varken ut eller in. Fan det var ju tid att njuta av livet nu. Kände sig som en Kung ”Wasa” som röjt undan sina fiender på ett bryskt och omilt sätt.

  Han hade ideér att förverkliga, musik i öronen som spelade som om han fått en nutida Ipod inopererad. Han hade haft tid att tänka då han vandrat hela vägen från Leksand denna sommar.

 För honom fanns inga möjligheter till Lottospel, det var hårt arbete som gällde för att överleva.

  Han tog alltid innerkurvorna för att känna sig säker, man måste hålla sig ajour.

Det var inte länge sedan han sagt till en gråtande kvinna att göra abort, beskylla honom för att ha gjort henne med barn, nej tack men tack nej så var det i hans värld.

  Han hade sålt en mobil till henne full av fjädrar och annat, sagt att det skulle hålla satan ute ur hennes hem, hon hade varit skrockfull. Det ena hade lett till det andra, så kom hon och skrek om barn. Han hade avspisat henne som en insekt.

  Har man sötsug och klåda får man tåla det som kommer ut av det, inte alls hans problem detta. Hela hans kropp var byggd för avel och alla som ville fick sitta upp.

  Nu hade han ju dessutom tagit sig en brud. Hans exsem kliade.

  En del av de kvinnor han mött hade en lekplats för loppor och löss och ibland hade han känt det som hans långbyxor varit fyllda av detta otyg. Men turligt nog hade hans mor visat honom eldarnas makt på dessa kryp.

Han nappade åt sig lite pålägg, tuggade och njöt, tittade på bruden.

Visste med sig att hon snart skulle få utegångsförbud, man vad gjorde det honom han hade roat sig kungligt. Han hoppade högt då något small till och gick sönder, en man stod en bit bort som en hukad apa med en krossad flaska i handen, skrek och gafflade. Bråk på gång nu, så han svepte på lite mera mat på sitt fat innan han ännu en gång var på väg för att hämta sitt bylte. Brudens syster drog honom i ärmen, gav honom en lapp och sprang sin väg, texten tycktes skriven med ketchup, ett enda ord ”Tack”.

  Sannerligen hade han begåvats med en riktig evighetsmaskin, två ben som bar honom dit han villa vända näsan nästa gång.

Kände sig vis. Stolt och intelligent. Ett naturligt tillstånd för honom, så var det bara.

  Ett behov av att ligga ned och vila sköljde in över honom och han sjönk ned i den artrika bädden. Kroppen undslapp sig en ljudlig suck, kroppen som skruvade sig på plats bland förgätmigej och mossa, han slöt ögonen och tänkte på hur det var att vara en typ av eremit.

  Tankarna drog honom åratal tillbaka i tiden X-mas med mor och far, ett litet paket till honom, en träbil hans far hade gjort. En öppen spis som knastrade och de åt fläsk och gröt, skrattade tillsammans. Senare hade de ätit upp den sista hönan, henne som han hade döpt till Agda.

 Livet hade sannerligen inte varit någon nöjestripp, inte för honom och absolut inte för hans mor.

Han skulle ligga här och vila tills det blev dagtid, natten skulle bli ersatt av ljus och fägring, luften kändes ljum och trivsam, ögonlocken blev så tunga.

  Drömmar bildades, runda kulor seglade i luften. Kottar dalade som regn från ovan.

En iller skuttade runt honom, talade med honom på ett språk han inte förstod men så sa han godsaker och han sträckte fram en påse godis som illern grep. Han åt, förvandlades till Satan, stor och röd och vild. Blad, pappersark, texter fyllda med en svårartad intrig fladdrade förbi i hans sinne. Ord. ”Du har golat”.

  Kroppen rörde sig oroligt i nattmörkret, då maran red vidare i hans själ. En höhässja stannad upp bredvid honom bad honom sitta upp, likande en häst så han satt sig tillrätta på dess rygg. Fyllde sin säck med innerskor, tappade säcken, såg den dala ned från himlen till händer som sträckt uppåt för att gripa. Någon skulle bli glad, han kände känslan. Han fylldes med en tomhet, en naturell känsla av ingenting. Någon kändes nära, en intim svag signal spred sig i hans sinne. I nästa frekvens kom det en rund stor badboll, han lekte på en strand, en röd, gul och blå, försökte fånga den då en vindil tog den och förde den bort, upp, upp och ur sikte.

Med ett ryck vaknade han till, kände sig udda. Hela hans inre kändes som en dryg massa. Han tittade sig runt, kom till sans, hade ju först trott han var död, men så vaknade skinnet, andningen tog fart, tårar fyllde han ögon.

Känslan av att vara ynklig tog vid, han sträckte sig efter sin kniv, täljde några flisor och tände sedan en liten brasa, det var en fuktig sommarnatt och han frös.

När elden fått fart och han satt och gnuggade sina händer till liv kom han att tänka på den historia hans mor berättat då han var liten om små söta rumpenissar som bodde i snåren, de fyllde frukten med arsenik. Man skulle se upp med dem för i dem bebodde inga känslor de var totalt utan medkänsla.

  Han slöt ögonen igen, lyssnade till det sparkande träet i elden och lät sig åter svepas in i mörker, han skulle komma fram till den fördömda lantishålan tids nog.

------------------------------------------------------------

 

Kidnappad Lek

Hon kröp ihop i mörkret ville göra sig liten, ville inte känna hans närhet men ändå kunde hon höra de tunga andetagen.

Eländigt skruvade hon på sig, det lilla hennes kropp tilläts att röra på sig då hon satt fast i rören till elementet vara bara centimetrar, men det gjorde gott trots allt då hon kände sig avdomnad i kroppen.

Ett straff.

Han hade sagt henne att det var ett straff, varför?

  Hon kände honom inte ens. Kunde inte påminna sig om att hon någonsin sett mannen tidigare.

Han var stor, skägget hade skavt mot hennes underliv hon mindes det hårt som svinborst och hon kunde känna det svida efter hans framfart. Mannen hade sett ovårdad ut, kläderna var lumpna, trasiga och dessutom lortiga och luktade illa.

Håret var vildvuxet och mannens hud var allt annat än vacker, koppig som att han varit drabbad av svår acne i sin ungdom och bar minnesvärda kratrar efter detta, han bar ett är tvärsöver ena ögat utöver kinden, såg ut att vara ett verk från en kniv, men vad visste hon om det, för henne var det bara gissningar.

  Fantasin skenade iväg med henne och hon darrade till av rädsla. Skulle hon någonsin komma levande härifrån?

Ville hon ens göra det efter hans sätt att ta för sig av hennes kropp?

  Hon kved till av tanken och hörde mannen röra på sig, hon höll andan och hoppades han skulle fortsätta sova.

Ännu en gång for tankarna iväg på det hon sett tidigare, letade i det inre efter en flyktväg, visste att han bar nyckeln till dörren om sin hals det hade hon sett då han legat ovanpå henne.

  Försöken hon gjort att ta sig loss från elementet hade endast resulterat i ömma och blodiga sår på hennes handleder. Hon hade gett upp till sist orkade inte då det smärtade allt för mycket.

 I skenet från månen kunde hon uppfatta rummets inventarier, de var få, ett bord med fyra stolar, två sängar, en soffa och ett litet bord.

  Han brukade låta henne sitta vid bordet och äta, han passade på henne då han gett henne maten, en intensiv blå blick följde varje litet intag hon gjorde, en rysning av obehag for genom henne då hon påmindes om känslan.

  Hur länge hade hon varit här?

 Saknade man henne nu, hade man börjat leta?

  Försöken att hålla sig sansad och lugn inför situationen började tära på hennes psyke.

  Vad hade han sagt egentligen? Hon letade i minnet.

  Han älskade henne och skulle aldrig ge henne en ny möjlighet att försvinna ur hans liv. Vem trodde han egentligen att hon var?

  Vem var mannen som kidnappat henne utanför affären?

  Hon stelnade till, hörde honom röra på sig, såg en skugga som tornade upp sig på sängen då han satte sig upp, hon hörde honom resa sig upp, gå mot toaletten.

  Han kissade, det kunde hon höra, en spolning och så var han på väg mot hennes bädd, golvbrädorna knakade under hans tyngd. Inom sig svor hon kunde inte Gud finnas här för henne, kunde han inte förgöra mannen så hon slapp honom.

Sängen gungade till av hans tyngd då han slog sig ned hos henne, hon ryggade skräckslaget bakåt mot elementet, men kände hur det tog emot. Det fanns ingen stans att fly.

  ”Älskade, sover du inte.”

  Hon lät bli att svara, vilken skillnad skulle det göra. Han skulle oavsett göra som han ville.

  Hans händer trevade efter hennes bröst, hennes små och ungdomligt toppiga bröst, han gned bröstvårtan mellan sina fingrar.

Skam, hon kände skam inom sig. Inte för det faktum av vad mannen gjorde utan för att hon faktiskt tyckte om det han gjorde så länge hon själv kunde låtsas att han var någon annan så kändes det bra.

  ”Det här tycker du väl om”, skrockade han och fortsatte smeka henne ned över magen i sakta eggande rörelser ned mot venusberget. Han lät fingrarna spela över hennes hud, den knottrade sig lätt av välbehag.

  Hon bar inga kläder, de hade han tagit ifrån henne.

  Han sa att han ville ha henne som gud skapat henne, själv gick han fullt påklädd på dagarna. Tack och lov kunde hon känna, men önskade att han kunnat tillåta henne något att skyla sig med. Stugan var ganska kall och hon huttrade.

  ”Du är ju blöt hjärtat, så helt fel är det väl inte att jag smeker dig?”

Hans röst var mjuk och passade inte alls ihop med hans gestalt. Rösten gav henne en känsla av ömhet, men inte hade han varit så ömsint, slagit henne hårt med livremmen som straff för att hon försökt smita ifrån honom. De hade knappt hunnit in i stugan innan misshandeln hade påbörjats.

  Rädslan stegrade sig ett ögonblick, följde tankarna tillbaka och det slog henne åter igen att mannen trodde hon var någon ur hans liv. Vad hade egentligen hänt i mannens liv?

  Varför hade han tagit steget att kidnappa henne?

Han släppte lös henne från rören, la hennes hand över sitt organ och gav henne en order om att smeka honom.

  ”Se, så smek mig. Gör som du brukade göra, du vet vad jag tycker om. Det kan du väl inte ha glömt?”

 Hon visste inte om hon skulle försöka förklara för honom. Förklara att han tagit fel, att hon inte var den han trodde. Att hon var Isra Johansson, en helt vanlig förortstjej som aldrig någonsin sett honom tidigare. Men hon bestämde sig för att vara tyst, låta det vara.

  Tystnaden bröts ännu en gång då han förde upp fingret han haft i hennes sköte mot sin mun och utbrast smackande, ”du smakar som en persika.”

  Hon försökte hålla emot, men ändå kände hon hur det vattnades, blev blött. Hon gav efter, tänkte på en vacker älskare, en drömmarnas prins och lät sig själv smekas i lust.

  Mannens förhud sköts upp och ned och han stönade av vällust.

  ”Du kan ju när du vill, hjärtat”, grymtade han lågmält innan han reste sig upp, kastade henne helt om i sängen och drog henne stjärt emot sig för att komma åt att föra in sin penis i hennes våta vagina, han tog i hårt, stötte med hårda tag in och ut. Hörde henne hålla andan för ett ögonblick, stannade till och lät henne samla sig, smiskade henne hårt på skinkan samtidigt som han tog i för att stöta i botten på hennes sköte.

  Hans njutning gav stönanden av vällust, högt och ljudligt skrek han ut det han kände då han kom långt inuti henne, hon grät ljudlöst. Så drog han sig ur, slet ner henne och började smeka henne ömt ännu en gång och sakta återkom vällusten, han lät fingrarna virvla runt hennes klitoris, varsamt, varsamt smekte han tills hon kom.

  ”Låt då, kvid. Du brukade låta”, skrek han åt henne.

  Hon lät ljuden komma ut över hennes läppar, lät skriket komma. Ett skrik av vällust, kände hur orgasmen smekte hennes inre i vilda kaskader, pumpade i skötet och hon njöt, hon njöt.

  Tårarna rann för hon kände välbehag av våldtäktsmannens sexuella gärningar. Förtvivlan över sig själv. Hon måste vara tokig i huvudet, tappat vettet helt. Vad skulle hon säga om de fann dem?

Att hon njutit och inte alls blivit våldtagen, att hon ville ha det så här.

  Hur skulle hon någonsin kunna förklara något av det här, hur? Hon fattade ju inte ens själv.

  ”Nu var du duktig, det är så vi skall ha det. Du tyckte alltid om när jag höll på så här, eller hur?”

  Skulle hon spela med? Skulle hon ljuga för att finna en chans att komma ut härifrån, eller ville hon inte längre gå sin väg.

  Utan att tänka sig för frågade hon, ”Vad heter du?”

  Ilskan som väcktes till liv i de intensivt blå ögonen gick inte att ta miste på, det hade varit ett misstag.

  ”Du vet för fan vad jag heter, eller ligger du med så många att du inte kan hålla reda på det längre?”

Raseriet var ett faktum och hon såg handen höjas, slaget som träffade henne hårt i ansiktet fick henne att slungas bakåt. Hon kände järnsmaken i munnen, tungan sökte utmed läppen som spruckit.

  Hon ryggade, skulle det komma fler slag?

  Men han stannade upp, som att han fastnat i minnen, slutade slå och hon höll sig tyst. Hoppades han skulle glömma henne för en stund, så kom det milt.

”Jag är din egen lilla Kent”, han sa det som att han befann sig på någon annan plats, inte här och inte nu.

  Isra försökte ännu en gång att tala med honom.

  ”Kent, kan jag inte få en morgonrock eller någonting, jag fryser så?”

  Han tittade misslynt på henne, men blicken mjuknade något då han såg att hon satt och huttrade.

På svaga ben ställde han sig upp, gick sakta över golvet mot andra sida rummet utan att tända någon lampa, grep någonting från väggen och kom tillbaka.

  ”Här”, han höll fram en tröja och trots att hon visste den skulle klia så drog hon den på sig.

  ”Lägg dig ned”, befallda han henne i det samma som han gav henne en lätt knuff bakåt.

  Han var inte klar, hon visste det.

  Han satte sig nedanför sängen och drog hennes sköte mot sitt ansikte, slickade i sig av hennes safter och av sina egna. Gned det vassa skägget mot blygläpparna, ville att det skulle vara gott men på samma gång göra ont, han njöt.

  Det här var hans flicka, han kunde göra vad han ville.

  Han bestämde här, hade alltid gjort det, han tvingade henne att njuta, att bli beroende att helt enkelt vilja ha mera av honom.

  Hon skulle föda hans barn, hon hade velat det tidigare. Nu skulle han tvinga henne.

  Klitoris blev bara större och större när han slickade henne, stor som en tumme nu, han drog med fingrarna vid sidan av den, provade runka den sakta med försiktiga drag samtidigt som han slickade på dess topp och hon böjde upp sitt sköte mot hans ansikte för att få mera.

Hon var villig nu, kände sådant behov av att få komma igen ville verkligen att han skulle fortsätta.

 I det samma hon tänkt den tanken tvärslutade han, tittade på henne med avsmak.

  ”Du tror du kan lura mig så du kan sticka igen, är det så?”

  Med hård blick tittade han ned på henne, ärret på kinden glimmade till i det lilla månskenet som strilade över hennes bädd. Han såg vild ut, arg och hon väntade på att åter bli slagen, att åter förminskas och kände rädslan komma krypande tillbaka.

  Skulle han ta hennes liv, var det så han planerade. Det inre skenade, skräcken grep henne, rev.

  ”Snälla, gör mig inte illa”, kved hon.

  Ansiktsutrycket blev ett annat igen, han kom tillbaka till nuet, till henne.

  ”Jag ska inte göra dig illa, du ska ju bli mor till mina barn, det har vi ju planerat så länge jag kan minnas.”

  Kanske skulle hon prova nu, att tala att be honom släppa henne. Säga honom att han tagit fel, hennes blick följde hans, de blå ögonen kändes farliga. Som ett öppet hav, där man tilläts drunkna.

  ”Kent”, rösten var försiktig.

  Han svarade inte, satt bara och tittade på henne.

  ”Jag är inte den du tror, du måste förstå att det är något som blivit fel, jag heter Isra.”

  Han slog händerna hårt för öronen, ville inte släppa in ljuden, hennes ord. Isra, hon ljuger för honom det är ju Madelene och han blev så glad då han såg henne, förstod inte hur hon kunnat stå där utanför affären. All den tid som gått, alla blommor, alla ljus alla känslorna och så var hon där mitt framför honom.

  Hon hade svikit honom, låtsats vara död. Han kände ilskan bubbla upp inom sig, hur kunde hon göra så mot honom.

Mot honom av alla, de älskade ju varandra.

  Han försökte minnas, de körde i bilen, skojade som de brukade och sedan mindes han inget mera. Man hade sagt att hon var död, men han hade inte sett henne. Han hade legat som ett paket på ett sjukhus i koma och då han åter kom till sans, fanns det bara en gravsten att gå till. Alla blommor han köpt, alla ljus han tänt, alla tårar som runnit längs med hans kinder. Namnet han kunde läsa om och om igen på gravstenen och så fanns det ingen sanning i det alls. Hon hade stått framför mataffären och låtsas som om hon inte kände honom.

  Men nu var de tillsammans igen, han tittade på henne. Det var ju hon och hon satt och ljög.

  ”Du ljuger din jädra hora”, skrek han med hysterisk röst.

  ”Hur kan du ljuga om oss, att vi inte existerat. Du bar mitt barn, vi var lyckliga”, med tunnare röst fortsatte han ”Jag trodde vi var lyckliga, du sa ju att du älskade mig”.

Orden tog slut och åter slöt han sig i sina inre minnen, blicken tunnades ut och Isra satt helt tyst. Började förstå att något hemskt hänt med mannen framför henne och att han var vilsen, ensam och utan förmåga att förstå vad han gjort.

  Hon hade velat se en bild av kvinnan, hon måste vara mycket likt henne för att få en person att bli så här tokig, att föra honom över gränsen för att gå så långt som till att kidnappa henne.

Först nu förstod hon vidden av allt, hon skulle inte slippa fri mera, förstod det nu och kved till.

Såg i ögonvrån hur han ryckte till då han hörde hennes ljud.

Så vred han på huvudet och skrek åt henne.

   ”Tro för fan inte du kan sticka ifrån mig igen, alla tror ju att du är död i alla fall, alla har sett mig gå med blommor till din grav, alla har sett mig gråta och ligga där i förtvivlan. Tänk om de vetat att allt var en uppdiktad lögn. Hur kunde du?”

  Isra kröp ihop, rädd och fylld med en enda tanke att inte överleva det här.

  Kent som han hette var tokig i sinnet och hon förstod att han hellre skulle döda henne än förlora henne igen, för det var ju vad han trodde att det var igen för honom var det en upprepning.

 Vad mera kunde hon göra, just nu såg hon ingenting. Hon vågade inte ens röra sig. Ville inte att han skulle vara så arg, det kändes farligt och all hennes energi gick åt till att hålla sig lugn till det yttre och inte visa vad hennes inre egentligen uppvisade.
  Hon fick inte tappa gnistan, måste hålla sig lugn och inställsam, få honom att känna sig trygg.

  Det funkade med sex det visste hon så om de var den gyllene vägen som ledde ut så fick det bli så. För hennes del var det inte så farligt, hon hade ju egentligen testat både det ena och det andra och varit på bondage club med en väninna så det här var inte värre än det slaveri hon utsatts för där. De hade roat sig med att slicka på hennes tånaglar, tokiga små fetisister hon log vid minnet.

  Nej sexet skrämde henne inte, dessutom hade han gett henne skönare orgasmer än hon tidigare stött på i sitt liv så han kunde sina saker, om han bara inte varit så förtvivlat stygg, men det fick hon väl blunda för tills hon kom ut härifrån.

  Hon provade sig på att le mot honom, ett litet försiktigt leende.

  Hans ansiktsdrag slätades ut, blev mer finlemmade, han såg inte arg ut längre. ”Åh, Madelene så jag har saknat dig, förstod du inte det?”

  ”Jag trodde du dött”, fortsatte hon innan hon slängde sig om halsen på honom, hon låtsades gråta, svaga små snyftningar och han vaggade henne milt, höll henne intill sig.

  ”Lämna mig aldrig mera, för då kommer jag att dö”, han höll henne ut ifrån sig, strök handen över hennes ansikte, strök bort de tårar hon lyckats klämma fram.

Känslan av en lättare upprymdhet började fylla henne, hennes strategi funkade. Han föll tungt som en fura, hon hade vänt spelet och det var nu hennes spelplan de spelade på.

”Kom, lägg dig”, hon slog på sängen. ”Smek mig.”

  Han välte ned sin tunga kropp intill hennes, lät handen leta sig upp mot hennes hals och för ett ögonblick spände hon sig, men då han lät handen fortsätta smeka henne slappnade hon av. Hon lät det ske, skulle till och med försöka njuta av det.

 Han smekte brösten så bröstgårdarna skrumpnade och lät vårtorna ta form, känsligheten ökade och Kent rullade dem mellan sina fingertoppar ömsom ömt och ömsom hårt, hon kände hur det vibrerade i underlivet, njutningen som en varm skön känsla av välbehag fyllde hennes kropp.

  Hon strök med handen utmed hans resande kön, hörde honom stöna, lät naglarna spela över pungen, lätta drag för att ge tillfälle för kittlande rysningar av vällust. Han slappnade av, njöt och hon tog för sig.

Vad vore livet utan sex hann hon tänka innan han började smeka hennes klitoris igen, en känsla av elektriska stötar for genom kroppen, gjorde att hon nästan inte orkade hålla emot.

  ”Fortsätt så Kent, fortsätt”, hon kved, bad. Ville ha mera.

  Kan du inte lägga av dig kedjan med nycklarna, det känns så obekvämt när de skrapar emot huden, kallt.

  Han protesterade inte utan drog länken med nycklarna över huvudet, lät dem sjunka till golvet och fortsatte med sexakten.

  Nu var hon ett steg närmre friheten igen, hon kunde känna nyckeln med sin hand, fingertopparna touchade den då hon sträckte armen utanför bädden.

Hur skulle hon lyckas få honom ur balans nog att ta sig ut? Förtvivlat irrade tankarna samtidigt som hon fortsatte smeka honom.

  De blå ögonen tittade upp i hennes, mätte hennes blick, sökte kärlek.

Isra hann tänka, hur spelar man kärlek med ögonen?

  ”Är något fel Madelena?”

  ”Nej, varför frågar du det?

Ögonen höll hennes fastnaglade, rädslor av svek flackade förbi som svarta korpar, en hastig blick så var de borta igen och allt verkade lugna sig.

 Skulle hon klara av det här måste hon engagera sig mer i honom, ge honom mera känslor. Han hade behov av känslor.

  Hon gav ifrån sig små läten för att locka honom till högre höjder, allt var nu väl planerat inom henne, det byggdes på trygghet.

  Flykten var på gång, hon skulle ge sig av, befinna sig så långt bort från den här mannen hon någonsin kunde komma.

  Leendet som strök över hennes ansikte gav henne ett uttryck av tillfredställelse och Kent kände sig lugnare, kanske oroade han sig i onödan. Hon verkade ju glad över honom nu, snart kanske allt skulle bli som det varit mellan dem innan, han rös till. Innan allt det där, sveket som befann sig där i kändes och det kunde han inte neka till. Det gjorde ont att hon spelat död.

  När de båda kommit fick hon honom att lägga sig innerst, de vilade samman han lät huvudet ligga mot hennes bröst, lyssnade till hjärtats slag.

Hon levde igen, hon var ingen illusion.

Isra kände en kväljande motvilja mot mannen men strök ändå med handen över hans hår, fick honom att känna trygghet, värme.

  Det hade blivit morgon och solen tittade in, dränkte omgivningen av ljus, hon var övertygad om att han sov så sakta försökte hon glida ur sängen, vevade med fingrarna efter nycklarna men kunde inte känna dem. Hon stelnade till, de var borta. Hur?

”Är det de här du letar efter?”

I sin hand höll han kedjan med nycklarna, de hängde och dinglade, frestade henne.

Isra suckade tungt innan hon sa ”är det vad du tror om mig?” Hon lade till en sårad ton på rösten och fortsatte sedan, ”hur ska det någonsin kunna bli bra mellan oss om du misstror mig på det sättet?”

  ”Nej, hur ska det gå till?” frågade han sarkastiskt.

 Hans ansiktsuttryck var svårt att tyda, var det sarkasm. Men varför skulle det i så fall vara det?

Hon letade i tankarna efter svaret, men kunde inte finna någon förklaring till hans ombytliga beteende.

  ”Så, vad heter du?” Han inväntade svaret.

  ”Madelene, din dummer.”

  Han stirrade tomt på henne, synade henne och hon kände det som om han kunde läsa av hennes inre.

  ”Madelene säger du, hm ja jag vet att Jesus har uppstått från de döda, men jag har inget hört om Madelene. Har du?”

 Känslan av tomhet tog över, vad skulle hon säga nu? Skulle hon helt enkelt vara tyst?

  ”Nå, så du skulle ha kommit tillbaka från de döda?”, han tystnade.

Hon stirrade tomt på mannen, hans ansiktsdrag var som förbytta, hans blick var glasartad såg nästan febrig ut.

Isra kände hur håret reste sig på armarna, det kändes som allt med ens blivit farlig, hon visste inte längre hur hon skulle hantera situationen så sakta kröp hon samman ville göra sig liten, försökte hålla andan, kände hur han etsade fast henne med blicken sedan slätades dragen åter ut och dimman lämnade hans annars så klarblå ögon.

  Han drog henne intill sig, kramade henne hårt. Tryckte henne intill sig.

  Tankarna rusade fram, vad var felet på honom? Hur skulle hon ta sig ut härifrån? Skulle hon dö i det här rummet. Måste koppla av så han inte blir tokig igen, tänkte hon innan hon kände hur hans hand strök utmed hennes hår, ett raspande ljud uppstod och hon lyssnade spänt.

Åter igen började han smeka hennes kropp mjukt och behagligt och hon slappnade av lite. Kanske var han schizofren.

  Isra försökte komma på hur man agerar med en person som har en sådan sjukdom, skulle man följa deras tankar?

  Hon kände sig vilsen, lite rädd men beslöt sig för att följa hans speldrag en stund, kanske kunde hon locka honom att släppa ut henne, kanske fanns det fortfarande hopp om frihet.

  ”Madelene”, nynnade han ”Jag älskar dig.”

  ”Hmm”, var allt hon svarade, kunde bara inte förmå sig att säga att hon älskade honom.

  Han böjde sig ned och började kyssa hennes nacke, det pirrade skönt. Hon kunde inte hjälpa det men detta hade alltid varit något som gjort henne kåt och han bara fortsatte.

Hon njöt av hans beröring hur sjukt det nu än var, hon lät honom fortsätta. Kändes som ett beroende, viljan att känna mera bara växte sig starkare. Det sexuella spelet var där och hon ville spela vidare, tyckte om hur han berörde hennes kropp. Hon tog emot, blundade och lät sin kropp smekas av dessa stora och grova händer.

Han var helt klart en vanlig arbetare, hans händer raspade hennes hud på ett livligt uppväckande sätt det var händer som var vana att ta i, händer i hennes smak och de visste att föra sig.

Trevande sökta de hennes bröst, klämde, formade dem i händerna som om de vore en massa, en lera att göra något vackert av.

  Hon stönade till av njutning.

  ”Så du är lite kåt i alla fall”, utbrast han och småskrattade som om ingenting av det som hänt tidigare existerat i hans medvetande.

  Isra slappnade av och tog emot, tänkte att hon skulle kunna ha det så här för alltid, den sexuella delen var som i hennes innersta drömmar, så mycket bättre än den bondage hon utsatt sig för.

 Han händer fortsatte smekande sin upptäcksresa, letande över hennes mage ner mot venusberget och omedvetet böjde hon sig upp för att möta hans hand, för att leda honom in i den vattniga skrevan.

  Hon ville känna smekningarna, ville känna hur han drog fingrarna utmed sidan av hennes klitoris och fick den att växa till sig. Ville komma igen och igen.

  Alla hennes sinnen var spända, hon trevade efter hans könsorgan med handen, smekte ivrigt ville få den stor och stark, ville känna honom i sitt inre.

  Allt var en galen lek, en katt och råtta lek som de själva uppfunnit för att få spänning i vardagen.

En lek som de lät forma utifrån sina egna vilda behov, en lek av tillfredställelse där de gav uttryck för sina innersta sexdrömmar och där allt flöt samman i ett skrämmande behov. Deras manus var skrivet, rollspelet eggade dem och i morgon skulle de skriva ett nytt.

 

-------------------------------------------------------------------------------

Lådan

Kenneth hade sagt åt henne att aldrig någonsin öppna lådan.

  Fingrarna kliade, hela hennes inre fylldes av en tärande känsla. Hon stålsatte sig för att stilla sin nyfikenhet. Vad skulle kunna hända?

  Med smygande steg tog hon sig in i bibliotekets till den chiffonjé som han lagt lådan i.

  Lådan var vackert dekorerad och den såg ut att vara riktigt gammal, locket pryddes av en utskuren drake. Träslaget var vackert, kanske rosenträd.

  Hon stannade upp, borde låta bli, men måste erkänna att det frestade. Det fanns ingenting med större dragningskraft än lådan.

  Sakta drog hon upp chiffonjén, blottade dess innanmäte. Här låg vackra brevpapper. Luckan blev till ett praktiskt skrivbord då den fällts ned.

  Hon andades. Lyssnade.

  Inte ett ljud hördes i det stora huset.

  Hon lät handen smeka skrivbordsdelen. Ett lätt täcke av damm följde hennes hand då hon strök ömt över det ådrade träet.

  En vacker fjäderpenna fick henne att minnas Kenneths mor. Hon hade suttit här med den vackra pennan i sin hand och skrivit med en sirlig handstil på det handgjorda brevpapperet.

  Hon hade synat skriften, låtit pudret i den lilla burken av silver forcera bläcket, för att sedan blåsa bort det i små puffar som virvlade från pappersarket. 

  Samvetet grep henne åter. En kvinna med aktning rotade inte i andras saker. Det var fel. Tvånget trollband hennes inre, fixeringen hade uppkommit av att han sagt nej.  Hon hatade att vara sådan.   

Ändå stod hon här och nästan darrade av förväntan.

  Innehållet måste vara viktigt. Inte hade han väl sagt nej, om det inte var så? Hon måste få veta.

  Var det steg hon hörde? Ett knarrande ljud.

  Raskt stängde hon chiffonjén och hastade mot bokhyllan för att verka upptagen med att leta efter en bok.

  Kenneth uppenbarade sig. ”Du har väl inte kikat i lådan?”

  ”Jag. Aldrig, du sa ju att jag inte fick.” Hon vände sig mot honom och log, i handen hade hon en bok av Jane Austen. 

    ”Vad ska du läsa?”

    ”Stolthet och fördom.”

   ”Skall vi ta oss lite frukost på terrassen?”

   ”Gärna.”

    Hon borde ha raskat på, irriterat fick hon vänta på svaret. Vad var det för innehåll i den lilla snidade lådan?

  De slog sig ned i morgonsolen. Fåglarna kvittrade. De hade fått ut det fruktiga teet och de nybakade sconesen på terrassen. De bredde dem med smör och den hemkokta äpple - och tomatmarmeladen.

  ”Vad ämnar min sköna göra idag då?”

  ”Läsa”, sa hon och höjde boken för att ge tyngd till sanningshalten i det hon sagt.

  ”Jag ämnar resa till staden och tänkte erbjuda dig att följa med.”

   Tankarna vilade vid möjligheten att få vetskap om lådans mysterium, men på samma gång frestade en resa till staden. Hon samlade tankarna, lyfte tekoppen och lät sig njuta av den varma söta drycken.

  ”En resa till staden sa du? Jag följer gärna med.”

   Lådan fick vänta.

  ”Jag ämnar besöka advokaten för att skriva på lite papper.” Han gjorde en andningspaus. ”Kanske kan vi ta en bakelse på Café Royal då jag är klar?”

   ”Det vore högst angenämt.”

  Han gav henne ett varmt leende, hennes ansikte sprack upp i ett lystert sken, påminde honom om en fjärilsdans, så vacker.

  Då hon reste sig upp för att gå till sitt rum, följde tanken på lådan henne ut från terrassen. Lådan fylldes med än det ena än det andra. Med en ljudlig suck avslutade hon tanken och lät den vila. 

  På rummet greppade hon parfymflaskan, tryckte på dess blåsa ett par gånger och en underbar sötaktig violdoft la sig att vila mot hennes hud.

  För varje steg hon tog spred hon doften i sin närhet. Nu var hon klar att resa till staden.

  Med lätta steg gick hon mot biblioteket. Hon måste få veta.

  Framme vid chiffonjén, lät hon luckan falla, grep den vackra lådan i rosenträd. Lyssnade åter efter steg. Det var tyst.

  Med ivriga fingrar lyfte hon locket. I lådan låg ett handskrivet meddelande som löd, ”Vill du gifta dig med mig?”

  Ett ljud och hon vände sig om, där stod Kenneth nu lutad mot dörrposten och tittade på henne.

  ”Nå, vad säger du?”

  ”Ja, så klart.”

  Nu log de båda över lådans dragningskraft.

 

 

 
 
Category
Phone
0046761107730
Email